Trött, klen, lat, ung, ouppmärksam?

 

”Den orkar inte”.

Nu är jag fundersam, igen, kanske jag ska tillägga. För hur skulle det se ut om en fullt frisk (förhoppningsvis) häst i sin bästa ungdomstid inte skulle orka galoppera?

Hästen i frihet förflyttar sig av egen kraft i princip från det den föds. Ofta i galopp, hit och dit och emellanåt med lite blandade småhopp. Den fattar ganska enkelt galopp, prutt iväg, med huvudet upp, ner eller ibland åt sidan.

Den kan galoppera ganska länge om det behövs, om det inte sker i maxfart eller på kuperat eller dåligt underlag.

Hästen väljer säkert höger eller vänster galopp efter hur det känns för stunden, sen byter den vid behov, ibland blir det korsgalopp och någongång kanske det ramlar in ett travsteg om balansen för ögonblicket kräver det.

Men den orkar galoppera och den kan fatta galopp utan problem.

Anpassas uppgiften så orkar hästen galoppera, även med ryttare på ryggen. Gör ryttaren ett misstag så blir det eventuellt ett ögonblicks förvirring.

Om hästen är så svag i ena sidan att den, utan några som helst krav på utförandet, har svårt att fatta den anvisade galoppen borde den inte kunna bibehålla samma galopp särskilt länge. Med andra ord borde den kanske stå på öronen?

Har hästen ont så säger den ifrån, inte för att den har brist på ork utan för att den inte har förmågan att utföra det som efterfrågas.

Ingen kan få mig att tro att hästen, med en rutinerad ryttare i sadeln, medvetet och alltid låter bli att fatta ”rätt” galopp för att den är ond, lat, illvillig, klen, sned, har attityd eller dum i huvudet.