Vi vinner och vi förlorar…

Sport- och idrott förenar människor, skapar kontakter och lägger grunden för vänskap. Jag sysslar med två sporter, en i mitt arbete och en som hobby och fattar ni hur många människor jag träffar?

En golfrunda tar några timmar och då får man tillfälle att lära känna nya människor. Samtalet handlar ofta om vad man jobbar med och mitt yrke, att jag arbetar med hästar väcker alltid nyfikenhet och positiva frågor. Jag är alltid ensam företrädare för mitt yrke.

För några år sen träffade jag en kvinna, Maria, på min golfklubb som jag sen har spelat många rundor och tävlingar med. Hon hade aldrig ridit men hade en nära väninna som hade häst och tävlade i dressyr. Det var så vår vänskap startade för Maria var nyfiken på mitt jobb.

Under alla de timmarna som vi spelade kom vi varandra ganska nära. Som alltid vet man aldrig vilka öden och prövningar människor bär med sig och M hade fått sin beskärda del under sitt liv.

2016 berättade Maria för mig att hon fått cancer, denna mänsklighetens förbannelse. Hon hade drabbats av någon elak variant, utan hopp om möjlighet till operation eller varaktig behandling.

Det har gått upp och ner, mest ner, men vid sista tävlingen vi spelade i höstas var Maria vid gott mod. Hon hade tagit sig igenom en superbehandling och mådde ganska bra. Hon hade fixat sitt liv så hon kunde göra det hon orkade och ville de åren hon hade fått sig utmätt.

”Vi spelar nya tävlingar nästa säsong Kajsa!” Det sa Maria när vi skildes åt i oktober.

Häromdagen köpte jag nya, speciella julgranskulor, hos Cancerfonden. Mitt bidrag till forskningen och till alla drabbade. Idag fick jag veta att Maria och jag spelat vår sista runda…

Båda mina sporter har gett mig många vänner och ett väldigt stort kontaktnät. Det är en ynnest tycker jag.

Det gäller att ta det vi får av livet och förvalta det väl. Att jag får göra det jag brinner för, att hitta lusten och glädjen i det jag gör varje dag är en välsignelse.

Mitt jobb är fantastiskt, jag får lov att dela glädjen som hästarna och ridningen ger mina elever.  Jag pratar varje dag om att ridningen ska vara rolig, att vi ska vara rädda om våra hästar och förvalta dem väl. Allt vi gör med hästarna ska räknas, inte bara resultat, rosetter och procent.

Jag tycker att det är fantastiskt mycket roligare att skrattar åt oss själva, åt framsteg och våra eventuella tillkortakommanden på träningen än att höra en ryttare spotta och svära åt en ”dum” häst.

Det är något av det bästa som finns att galoppera i full fart, det är genuin lycka att få ha en häst. Den här unga tjejen vet det för hon har precis hittat en fin häst efter många månaders sökande. 

Jag tänder ett ljus i decembermörkret, tänker på och gläds åt alla fina människor och inte minst hästar jag fått träffa hittills. Det är en av livets gåvor till mig…

 

// Kajsa

 

Annonser

En helt ljuvlig grundkurs.

Ibland ramlar det in helt underbara klipp under ögonen på mig. Det lilla och det enkla i ridningen tilltalar mig. Jag tror inte jag kan upprepa det tillräckligt många gånger.

Det är och ska vara roligt att rida, det behöver inte vara så f-b krångligt och ”hiat”. Fler ryttare skulle vinna på att hitta enkelheten och harmonin. Då kommer ofta det där vi strävar efter av sig själv. Det är bra att kunna gå innan man försöker börja springa.

Det går att komma ända till svår klass, om det är ditt mål, med god ridning.

Om jag fick önska mig något av Tomten skulle det vara att få SE balans och självbärighet hos fler hästar oftare än jag HÖR människor tala om begreppen. Det gäller att börja i tid och träna rätt så kanske det går lätt (-are).

”Edward och Shetland”

Se och le.   /Kajsa

Med tävlingsåret i backspegeln

Stockholm International Horse Show är slut, alla deltagare verkar nöjda och nu är det tid för vinter och lite vila. Nu har (nästan) alla tävlat klart. Ja, utom de i eliten som ska till London vid jul förstås. Charlotte Dujardin ska medverka  en s k ”masterclass” och det kan nog vara årets julklapp för dem som får äran att se den.

Av en slump fick jag se ett inslag med hennes tränare, den brittiske dressyrstjärnan Carl Hester, hemma vid hans anläggning. Det var ett inslag i ett inte alls hästrelaterad brittiskt TV-program.

 

Intressant att få se och höra honom tala med en ”civil” intervjuvare och utan sin normala supporterpublik. Han var precis som vanligt. Ledde runt sina två olympier Blueberry och Barney (Valegro och Nip Tuck) i grimma, en i var hand runt på gården….

Vi fick se en av hans elever, hon tränade på osynlig, lätt hjälpgivning och sen visade han själv några GP-rörelser på en ny stjärna. Allt var njutbart, som vanligt. Okomplicerad och skicklig ridning imponerar alltid på mig, mycket mer än vunna prisrosetter och ärevarv.

På tal om rosetter gjorde jag en högst ovetenskaplig egen reflektion över resultaten från Friends. Jag jämförde betygen på gångarter och lösgjordhet i tre av klasserna. Klassen för 5 och 6-åriga hästar,  St. Georg för 6-9-åriga hästar och GP för Unga Hästar 9-11 år

Att det är svårt att utbilda hästar vet alla. Att utbilda upp i klasserna och behålla kvalitet på gångarter och god lösgjordhet är ännu svårare.

Hästarna som gick i Stockholm är ett urval av landets bästa i varje klass. Så här blev mitt icke-vetenskapliga resultat då jag räknade ut snittet.

Det var väldigt få hästar som startade så det faktiska resultatet är som jag nämnde inte något att ta fasta på.

Men, signifikant är att de hästar som har de högsta gångartspoängen som unga inte alltid tar med sig dem upp i karriären samt att betyget för lösgjordhet (och ofta även skritt) är det som sjunker mest . Det går att läsa sig till i statistiken från både Falsterbo och Breeders.

Totalt har ridsportutövarna i Sverige tagit fler mästerskapsmedaljer det här året än någon annat år innan. Det är stort, det inger hopp för framtiden men som en skugga i ögonvrån visar bl a Agrias statistik att våra hästar allt oftare drabbas av hältor.

Detta, i min värld viktiga ämne och mycket annat funderar jag på så här mellan 1:a och 2:a advent.

Allt gott!  //Kajsa