Sitt!

Ett av ridningens stora mysterier är hur ryttarens kropp ska användas för att på bästa vis inverka på hästen.

Förklaringar och beskrivningar av en god sits har funnits i över 2000 år och konstigt nog är det ungefär samma sak som beskrivs. Sitt rakt upp och ner, näsan framåt, armarna intill, händerna stilla i riktning framåt och fötterna rakt under kroppen. Genialt i all sin enkelhet.

Det finns inget nytt under solen, vi forskar, mäter, uppfinner men det mesta är nog redan beprövat och uppklarat om man läser den litteratur som finns. Vi ryttare behöver ha koll på vad vi ska göra, alltså behöver vi en god kroppskontroll, balans och oändlig påfyllnad med träning.

Många är de som delar med sig av sina erfarenheter och tankar när det gäller sits och inverkan. Det skrivs kloka artiklar, det görs informativa filmer och kunniga människor står timmavis och berättar för stora åhörarskaror hur ridning ska utföras på bästa vis.

Vi, alltså vi som läser, ser och hör allt detta nickar instämmande, ibland häpnar vi när någon är riktigt skicklig på att förklara men alla är vi överens om hur det ska gå till. Eller hur det borde gå till…

För på något vis uppkommer det då och då små….buggar, kan man säga, i systemet. Det växer fram trender eller varianter av det korrekta som sprider sig med blixtens hastighet.

Det kan gälla ryttarens positions i sadeln, plötsligt kan man ana att ryttare börjar se ut som vattenskidåkare, alltså lätt tillbakalutade i sadeln med lite för mycket i handen. Någon har sett någon och tyckt att det ser fräckt ut och vips är trenden väckt, stolsitsen har fått en pånyttfödelse.

Det kan gälla handställningen, plötsligt är det någon ryttare som lägger omkull händerna i höjd med låren eller börjar att använda tygeln växelvis, såga, för att justera placeringen av hästens huvud. Allt är lika illa men likväl får avsteget från det korrekta följare och strax är det en grupp som sitter och sågar med omkullagda händer. Trenden är där.

En annan avvikelse från det optimala är att ryttarna har liiite för långa läder, tån hamnar ner och hälen med sporren uppåt. Hälen kan också hamna i uppdraget läge p g a att hästen inte bjuder framåt. Då griper sporren in och hälen dras uppåt om ryttaren inte har koll på sig. Oavsett orsak ska tån aldrig peka ner i marken, någonsin.

Det där med uppdragna hälar fick jag en fråga om för ett tag sen av en tjej som suttit och tittat på en svår klass vid en större tävling.

”Vad kommer det sig att ryttare på den nivån, nästan alla i den klassen sitter med hälen uppdragen och gnager med sporren i hästens sida nästan hela programmet?”

Jag svarade pedagogiskt och bra på den frågan tycker jag med att: Det är svårt att rida och ibland gör man lite mindre rätt.

Vad skulle du svarat?

Jag läser här i Hippson en artikel om hur viktigt det är att belasta foten rätt i stigbygeln. Det kan man tänka är ”breaking news” Men faktiskt inte, för precis det där lärde RW(Richard White för den nytillkomne, äkta hälft till Kyra Kyrklund)mig för 25 år sen, vikten av att belasta foten rätt och hur jag skulle få foten och benet i korrekt position.

Jag ska fråga honom hur han visste det redan då. Han vet väldigt många saker jag aldrig hört någon annan tränare prata om. Undrar om han är en av de få som vet allt?

Jag skickar med en liten filmsnutt jag fick av en kompis, hon har en skänkel som alltid eller nästan iallafall, är korrekt placerad. Inget kläm med sporren där och hälen är lägre än tån. Bara att öva gott folk, för det är roligt att sätta trender som leder framåt!

Hej hopp! / Kajsa

 

 

Annonser

Guldmedaljer i födelsedagspresent.

Strömsholmstävlingarna firade den gångna helgen 100 år, det är en bemärkelsedag få får uppleva! Strömsholm är en vacker anläggning och när jag växte upp var det min stora dröm att få gå RIK-kurserna där. Slottet är nog det som fotograferas oftast men jag har Vita Ridhuset som min favorit. Det är en mäktig byggnad och där hörs dressyrens vingslag tycker jag.

Läser att Ulla Håkansson i år gjorde sin 48:e start i SM och om de varit på rad träffade jag henne där vid hennes tredje försök. Jag har sagt det förut, hade jag inte åkt till Strömsholm den gången, med min ridklubb hade jag säkert gjort något annat idag. Så tack för den ”knuffen” Ulla! Minns inte om hon vann just den gången men hon har många SM-medaljer.

Bortsett från vinster och medaljer är det roligt att se hur de olika åldersklasserna växt. I år var det t ex 40 juniorer anmälda, det känns tryggt för sportens fortlevnad. Juniorer, unga ryttare, U 25 och seniorer, det finns mycket att välja på!

En fantastisk service till alla ridsportintresserade i vårt avlånga land var att det gick att se alla SM-klasser direkt på nätet. Tack för det EQUISPORT.TV!

Ingen har väl missat att SM-guldet för seniorer 2018 gick till Patrik Kittel, han fick 82,675 i küren. Gratulerar till den bedriften! Guldmedaljen passade extra bra för igår fyllde Patrik år. Lusigt nog delar han tydligen födelsedag med en annan internationell dressyrstjärna.

Med fantastiska 88,425 % vann Sönke Rothenberger på Cosmo igår i Grand Prix Kür vid tyska mästerskapen.  Det blev guld för det ekipaget, Isabell Werth  fick nöja sig med ett silver detta året. En vinst på Sönkes födelsedag! Hans ritt går att se här:

Ni som följer min blogg har fått läsa om vår utbildning och visning av treåringen Zig Zauer. Igår, alldeles innan midnatt när jag precis höll på att somna plingade det i min mobil. Zig Zauer hade fått en lillasyster e.Fürsten-Look! Jag hoppas på bra väder i eftermiddag för då ska jag på fotosession med det nya lilla livet.

Hej så länge!  /Kajsa

 

 

Bedömning är ordet det vi behöver förhålla oss till.

Synonymer till bedöming: värdering, beräkning

Att tävla i dressyr betyder att jag som ryttare är medveten om att det jag gör kommer att bedömas. Detta gäller också treårstester och övriga årgångsklasser, även om bedömningen skiljer sig en aning från den traditionella programbedömningen.

Att tävla i dressyr innefattar också att jag behöver vara insatt i vad det står i TR (Tävlingsreglementet). Jag behöver veta vad som står i TR I (Gemensamma bestämmelser) och framförallt vad som står i TR II ,vilken gäller specifikt för dressyr. Vet jag inte till 100% vad tävlandet innebär kan det vara svårt att förstå hur bedömningen går till.

Den eller de som dömer uppvisningen utgår vad som sker just nu på banan, alltså vad du presterar framför dem i förhållande till de kriterier som gäller för den svårighetsnivå du tävlar på. Allt om vad domaren tittar efter finns tydligt beskrivet i TR II.

Ryttare och hästar ska vara utbildade för att klara sin uppgift och domarna vara utbildade att göra sin. Enigheten mellan utövare och domare inom vilken sport det än gäller är inte alltid 100%, det är full naturligt. Det är mycket känslor inblandat, ryttarna är förväntansfulla och bedömningen är alltid till en liten del subjektiv, hur rutinerad och skicklig domaren än är.

Som ryttare har jag gjort ett val när jag deltar i en tävling och jag får underkasta mig de regler som gäller, oavsett om jag för dagen är nöjd eller får en bedömning jag är besviken över.

Visst låter det självklart? Mitt eget resonemang är att i sista änden vinner den som är bäst, det blir rättvisa. Till slut är det kanske du och din häst som står överst på pallen eller iallafall får de % du tycker att ni förtjänar. Utveckling leder ofta till framgång och god ridning belönas.

Har du frågor om bedömningen kan du alltid vända dig till domaren efter klassens slut om du vill ha en motivering. Det som är svårt att förstå brukar klarna då, bit ihop och kom igen.  Lägg din energi på att fortsatt höja din egen förmåga istället för att fastna i det som var, satsa på att höja lägstanivån. För det är så, domaren dömer och du rider…

Det finns olika platser för åsikters yttrande för och emot bedömningen, t ex runt resultattavlan, på åskådarläktare eller i sociala medier. Är du upprörd så håll god ton och tänk efter innan grodorna hoppar ur munnen. Det vinner du på i längden!

Och som vanligt, hästen är den som inte valt att deltaga så rid väl!