De gör som du gör, inte som du säger.

När man pratar om barns lärande så säger man att ”de gör som du gör, inte som du säger.” Detta uttrycket skulle i princip kunna kopieras rakt av i ryttarvärlden. Många elever gör som, eller accepterar det som tränaren gör, kanske utan att ens reflektera. De ärver ett beteende mot hästarna av de människor de ser upp till.

Alltså har vi tränare och ridlärare ett väldigt stort ansvar, våra budskap och vårt agerande sprider sig som ringar på vattnet

Jag fick för ett tag sen ett mejl från en mycket upprörd ponnyägare som hamnat i en obehaglig situation.

Mejlet har legat i bakhuvudet på mig sen dess, jag kan inte riktigt släppa det.

Jag lägger ut det i reviderad version här, det är andrahandsinformation men jag har full tilltro till skribenten som jag känner sedan länge. 

Varför tar jag upp ämnet? Jo. för jag anser att vi har ett ”icke-problem” i sporten. Ingen tar sitt ansvar för händelser som dessa utan svär sig fria.

Eller är det så att det allmänt ses som ok?

Hejsan! Vet att du har lyft ämnet att inte slå på hästar på bloggen innan, men om jag får önska så vill jag att du gör det igen:) Var på ponnyträning i förrgår hos xxxxxxxxx (C-tränare hoppning). Jag hade lånat en ung ryttare som red min ponny. Mitt i lektionen tog det tvärstopp för en häst som var över 20 år. Tränaren slog den med en långpiska och skrek vid tre olika tillfällen. Jag mår illa över att jag inte ingrep, men valde att gå längst bort med det nu rädda ponnyekipaget. Deras träning minst sagt blev spänd efteråt. En annan ung ryttare (tonåring), dotter till en ridlärare förklarade för mig att ”det där var rätt. Hästen var istadig och så gör xxxxxxxx (känd A-tränare) också, det har jag sett”.

De närvarande lyssnade inte på att jag sade att man inte slår hästar på det viset och aldrig i samband med hinder. 

                                         – – – – – – – – – – – – – – –

Vad jag vill komma till är att jag önskar en diskussion om tränares och ridklubbars ansvar gällande synen på våld mot hästar. Det jag såg var ren misshandel. Vidrigt när en tonåring sedan ”informerar mig” att det där är ok. Det blir ju en helt ny generation som växer upp med att våld är ok.”

Ja, vad ska jag tänka om detta? I tidigt 70-tal blev jag och en ovillig tjock New Forrest-ponny vid namn Nellie också jagade med långpisk över hinder av en arg och frustrerad ridlärare. Jag fick veta att jag skulle hålla truten och ponnyn skulle lära sig veta hut. Då trodde jag nog också att det var det rätta beteendet mot den korkade ponnyn…

Idag har jag en helt annan åsikt.

Som av en händelse blossade det upp en het diskussion på nätet igår. Tidningen Ridsport la ut en artikel om en händelse vid en clinic med en utländsk tränare uppe i Norrland. Den gästande tränaren hade i syfte att korrigera en av de deltagande hästarna ridit den på ett sätt som av vissa i publiken och även hästens ryttare ansåg vara onödigt hårt eller snudd på ”djurplåger”

Ridsports skribent hänvisade i artikeln till en film, vilken hästens ryttare lagt ut på sociala medier, men den fanns inte bifogad i artikeln.

Ansvarig för clinicen ansåg inte att något fel begåtts, allt vad det gällde ridningen hade gått rätt till. Hon hänvisade till en ton-årig åskådare som vid direkt fråga svarade att hon förstod precis varför tränaren ridit som han ridit samt att det var berättigat.

Som sagt, de gör som vi gör…

                              / Kajsa

Annonser

Ridsport ur olika synvinklar.

Jag semestrar i annat land och uppdaterar mig om helgens Breederstävlingar/dressyr, via sociala medier. Där finns mycket att läsa, alla (eller några?) är helt överlyckliga över sina fantastiska hästar oavsett om de är ryttare, ägare och/eller uppfödare.

Grattis önskar jag framförallt alla hästar. Vinnare eller inte, de är de riktiga artisterna och atleterna!

De ryttarna som vunnit eller nästan vunnit, grattis till er också.

Den stora vinstlotten kanske ändå gick till alla de som live eller via nätet kunde se Charlotte Dujardin rida de 4-åriga dressyrhästarna. Hon är klok som en bok när hon säger ”Alla hästar går att utbilda till GP” Hon har lärt av en mästare.

Ett grattis också till de som visade och eventuellt också sålde sina fina föl! Den svenska hästen håller hög kvalitet och jag väntar med spänning på att få se kanonerna på tävlingsbanorna.

Tänker på en intervju jag såg ett klipp av. På Flyinge Kastenjegård hade en journalist haffat Theres Nilshage. En fråga var hur hon tagit överaskningen att SWB- Riders Trust Found tagit på sig uppgiften att skramla ihop till en häst åt henne.

”Jag har haft så mycket att göra och har inte hunnit fundera så mycket på det. Men jag är rörd, hedrad och tacksam.”

Typisk hästmänniska, alltid mitt vardagens slit och släp. Nästa fråga gällde varför hon aldrig ägt en egen häst.

”Varför jag inte skaffat en egen häst? Tja, behovet har aldrig funnits. Det har funkar bra ändå. ”

Jo, det såg vi allt på EM i Göteborg!
Jag önskar Therese och hennes inropade föl ett långt och framgångsrikt liv tillsammans!
En helt annan sida av vår breda sport visade också upp sig i helgen. En ridklubb gjorde en insats för sin verksamhet och stad genom att hålla ponnyridning. Hittade detta inlägget på fb. 


Det är nästan lika roligt att läsa om detta som resultatrapporter från Breeders. Lyckan hos utövarna är säker lika stor, bara på olika vis och hästen är den gemensamma nämnaren.
  

Think big!?

Ju större desto bättre, så kan det vara men inte alltid. Vårt västvärldsproblem t ex med hälsofarlig övervikt grundar sig ofta i allt större matportioner. Vi äter inte en hamburgare utan en Big Mac, kanelbullarna blir gigantiska och kallas elefantöron, listan kan göras väldigt lång.

Kom och tänka på detta, att allt har en tendens att bli större, när jag i fb-flödet häromdagen hittade en fin gammal bild.

Det var Ingamay Bylund på Aleks, kanske tagen när de deltog i OS i Los Angeles 1984. Jag blev nästan full i skratt när jag såg hennes sadel… En del av ridutrustningen har med åren genomgått samma förvandling som den gamla enkla hamburgaren.

Nosgrimmorna till exempel, ibland är det mer nosgrimma än huvud på hästen. De nya anatomiskt utformade tränsen har också väldigt stora, breda nackstycken.

Sadlarna, de växer både fram och bak. Tänk när Kieffer presenterade sin sadel med bakvalv som nästan liknade ett ryggstöd. Tror modellen hette ”Master” säkert döpt efter Kyras gamle dressyrgigant.

Även framtill växer sadlarna. Det som förr kallades vulster benämns nu oftas ”lårstöd”. Nödvändigheten av det är något jag funderar över.

Bilden ovan tog jag i Falsterbo i somras vid finalen för 4-åringarna.

Men, anledningen på riktigt varför jag kom att fundera över att allt växer i omfång var när jag såg en annan bild. Det visade stolta pristagare,  iklädda sina fina prisrosetter, poserande framför en fotograf.

Förr när jag då och då vann en klass var prisrosetterna rent blygsamma i jämförelsen men förstås lika åtråvärda. Lyckan var precis lika stor då som nu även om rosetterna idag är sådär 200% större.

                       

När jag letade i gömmorna efter mina rosetter hittade jag ett tidningsurklipp jag sparat som en ömtålig klenod.

Jag minns fortfarande hur det kändes att ha Ulla på ”rätt” sida på prisutdelningen. Det var ett gott gäng som var och red nationella tävlingar på Grevagården 1982!