Från en otroligt stolt tränare…

Denna helgen måste väl vara en av årets tävlingstätaste när det gäller dressyr? Internationella i Finland, nationella i Falkenberg och Linköping samt World Cup i Herning DK. Säker fler, lite mindre tävlingar också som jag inte har koll på.

Det är väl inte så mycket kvar av säsongen för hästarna nu, vinterträning och lite vintervila också väntar kanske runt knuten. Det ska bli skönt även för en tränare att få en paus i tävlingskalendern! Vintern är den bästa tiden att fortsätta utveckla och hitta nya nivåer.

Själv är jag i kalla Norrland och jobbar. Det finns många entusiastisk ryttare häruppe och de har uppvärmda ridhus! Tur, men det  blev ändå mösspremiär för mig igårkväll. Jag har en dag kvar, jag ska drilla personalen sen flyger jag hem till värmen (och regnet?).

Tror att jag utan att överdriva har sagt ”Håll ihop händerna!” 954757399559 gånger. Jag gillar tanken med en stilla hand och tycker det går utmärkt att ha händerna bredvid varandra när man rider.

Men, det största har inte hänt här utan hemma. En av mina duktiga ryttare har idag tagit det enorma steget upp i Svår klass… ♥ och här är jag 1000 mil ifrån.

Hon har på sig egen uppfödning krånglat sig hela vägen upp och idag ridit en Intermediaire I med den ära. Jag hann precis få igång Equipe och kunde i alla fall följa poängen. Drygt 62 % senare satt jag i mitt norrländska hotellrum och lipade av ren lycka och stolthet. DET GÅR!!   (Ett särskilt omnämnande till min stand- in, syster-yster Carina, för att hon tog min coachroll idag!)

Alltså, jag säger det igen DET GÅR!! Ge inte upp om hästen ”bara” travar för 6,5 och tänk framförallt att DU KAN!!

Ibland, någon svart dag har jag fått tjata hål i huvudet på Camilla att det går för hon har haft sina tvivel.

Men med mitt tjat, sin egen envishet och några sammankomster med min golftränare och mentalcoach Lars Lasse Evertsson/PELEVA har hon hittat tilltro på sig själv.

Hittade en bild jag tog för 2 år sen på en tävling. Det var då jag bestämde mig…

Absolute Love  f 2005 e. Almoretto – Underworld xx uppfödare, ägare och ryttare Camilla Torsmarker , är nu en svårklasshäst.

Annonser

Ridsport ur olika synvinklar.

Jag semestrar i annat land och uppdaterar mig om helgens Breederstävlingar/dressyr, via sociala medier. Där finns mycket att läsa, alla (eller några?) är helt överlyckliga över sina fantastiska hästar oavsett om de är ryttare, ägare och/eller uppfödare.

Grattis önskar jag framförallt alla hästar. Vinnare eller inte, de är de riktiga artisterna och atleterna!

De ryttarna som vunnit eller nästan vunnit, grattis till er också.

Den stora vinstlotten kanske ändå gick till alla de som live eller via nätet kunde se Charlotte Dujardin rida de 4-åriga dressyrhästarna. Hon är klok som en bok när hon säger ”Alla hästar går att utbilda till GP” Hon har lärt av en mästare.

Ett grattis också till de som visade och eventuellt också sålde sina fina föl! Den svenska hästen håller hög kvalitet och jag väntar med spänning på att få se kanonerna på tävlingsbanorna.

Tänker på en intervju jag såg ett klipp av. På Flyinge Kastenjegård hade en journalist haffat Theres Nilshage. En fråga var hur hon tagit överaskningen att SWB- Riders Trust Found tagit på sig uppgiften att skramla ihop till en häst åt henne.

”Jag har haft så mycket att göra och har inte hunnit fundera så mycket på det. Men jag är rörd, hedrad och tacksam.”

Typisk hästmänniska, alltid mitt vardagens slit och släp. Nästa fråga gällde varför hon aldrig ägt en egen häst.

”Varför jag inte skaffat en egen häst? Tja, behovet har aldrig funnits. Det har funkar bra ändå. ”

Jo, det såg vi allt på EM i Göteborg!
Jag önskar Therese och hennes inropade föl ett långt och framgångsrikt liv tillsammans!
En helt annan sida av vår breda sport visade också upp sig i helgen. En ridklubb gjorde en insats för sin verksamhet och stad genom att hålla ponnyridning. Hittade detta inlägget på fb. 


Det är nästan lika roligt att läsa om detta som resultatrapporter från Breeders. Lyckan hos utövarna är säker lika stor, bara på olika vis och hästen är den gemensamma nämnaren.
  

Think big!?

Ju större desto bättre, så kan det vara men inte alltid. Vårt västvärldsproblem t ex med hälsofarlig övervikt grundar sig ofta i allt större matportioner. Vi äter inte en hamburgare utan en Big Mac, kanelbullarna blir gigantiska och kallas elefantöron, listan kan göras väldigt lång.

Kom och tänka på detta, att allt har en tendens att bli större, när jag i fb-flödet häromdagen hittade en fin gammal bild.

Det var Ingamay Bylund på Aleks, kanske tagen när de deltog i OS i Los Angeles 1984. Jag blev nästan full i skratt när jag såg hennes sadel… En del av ridutrustningen har med åren genomgått samma förvandling som den gamla enkla hamburgaren.

Nosgrimmorna till exempel, ibland är det mer nosgrimma än huvud på hästen. De nya anatomiskt utformade tränsen har också väldigt stora, breda nackstycken.

Sadlarna, de växer både fram och bak. Tänk när Kieffer presenterade sin sadel med bakvalv som nästan liknade ett ryggstöd. Tror modellen hette ”Master” säkert döpt efter Kyras gamle dressyrgigant.

Även framtill växer sadlarna. Det som förr kallades vulster benämns nu oftas ”lårstöd”. Nödvändigheten av det är något jag funderar över.

Bilden ovan tog jag i Falsterbo i somras vid finalen för 4-åringarna.

Men, anledningen på riktigt varför jag kom att fundera över att allt växer i omfång var när jag såg en annan bild. Det visade stolta pristagare,  iklädda sina fina prisrosetter, poserande framför en fotograf.

Förr när jag då och då vann en klass var prisrosetterna rent blygsamma i jämförelsen men förstås lika åtråvärda. Lyckan var precis lika stor då som nu även om rosetterna idag är sådär 200% större.

                       

När jag letade i gömmorna efter mina rosetter hittade jag ett tidningsurklipp jag sparat som en ömtålig klenod.

Jag minns fortfarande hur det kändes att ha Ulla på ”rätt” sida på prisutdelningen. Det var ett gott gäng som var och red nationella tävlingar på Grevagården 1982!