Flera generationer Klimke

Det finns människor som kan stå rakt upp och ner och förklara ridning så man rent av   tror att det är ganska enkelt. Ingrid Klimke är en sådan person.

”Make it simpel. Keep your hands togheter and DOWN just at the withers. Elbows close to the body and guide your horse forward between the reins. Flex to the inside when you turn, dont pull and pat the horse. Have a plan and keep focus.”

Jag försöker fundera ut om det var någon i den proppfulla Flyinge arenan som inte förstod hur Die Klimke ville att ryttarna skulle sitta på eller rida sina hästar? Jag tror inte det för hon har ett mycket enkelt språk och upprepar sina instruktioner tills hon ser att det blir som tänkt. Lugnt och metodiskt, men med en underliggande skärpa om inget hände. Tysk disciplin är ett känt begrepp.

”Hands down, NOW!” fick alla duktiga clinicryttare höra, några av dem åtskilliga gånger. Jag är glad att jag inte behöver säga ”waow” utan ett mer igenkännande ”just det!” ju längre den trevliga dagen gick. Jag har hört allt detta förut och är trygg i att veta att jag har samma inställning och mål i min tränaryrke.

En gång för många år sen var jag med några vänner och besökte Ingrids pappa, Dr Rainer Klimke på den anläggning där han hade sina hästar. Jag var saligt andäktig för jag hade bara sett denna tyska dressyrguru på håll innan. Han visade och förklarade för oss tillresta att ridning skulle vara enkel, strukturerad och varierad. Det blev en av de händelserna i mitt ryttarliv jag värderar högst.

Vi var på plats vid VM i Lausanne 1982 när Tyskland med tog guld, både i lag och individuellt i dressyren. Om jag blundar kan jag fortfarande se Ahlerich med Dr Klimke i sadeln dansa fram genom programmet. Jag tyckte allt var fantastiskt med Ahlerich, han tog mitt hjärta.

Rainer Klimke var en av de första med att göra instruktionsvideos. Jag såg alla filmerna säkert tusen gånger, lyssnade till hans lite sövande röst och försökte förstå allt så gott det gick. Tyska var inte min bästa gren…

Det blev starten på mitt intresse för ett ”vänligt” förhållande till hästen, god ridning och hur man kan lära ut den. Under åren har jag haft turen att träffa fler duktiga tränare så familjen Klimke är nu i gott sällskap i min kunskapsbank.

Tack Ingrid Klimke och Flyinge för en dag att komma ihåg.

I keep my hands together…    // Kajsa

 

 

Annonser

Några surputtar och så lite andra världsliga saker.

 

Börjar med att säga: Grattis Svensk ridsport! För andra året i rad har vi tillsammans röstat fram Peder Fredricson till segrare av Jerringpriset. Ibland står vi enade och då visar det sig att vi har en styrka så imponerande att omvärlden (sportjournalister) får hicka och kallar oss för en kuppande sekt. Go´medda…

”Hästpassagerare”, intressant ordval den journalisten fick till gällande Peder. Han måste tänkt hela dagen.

Att bli dum när man inte får som man vill tillhör den ålderskategorin som håller till i sandlådan tänker jag. Hade Sarah ”simmat hem” även Jerringpriset till de andra två priserna hon vann i år hade jag inte kallat henne för vågsurfare.

Men det kan vara svårt att vara stor i förlustens stund, det vet säkert fler än surputtriga sportjournalister och andra missunsamma medborgare.

Nu släpper jag det ämnet, för ”klokast tiger” lärde min mamma mig när jag  tjafsade med mina bröder. Det är bara världsliga saker hade Karlsson på taket sagt

Till ett helt annat ämne och en grupp där det tydligen också finns ett missnöje.

Jag pratar om en grupp på fb som jag följer. En hästrelaterad grupp där det de senaste  dagarna debatterats om vi i den svenska tränarkåren verkligen kan det där med ”Sits och inverkan”.

Vad jag kan utläsa ur tråden är det en utbredd uppfattning att många ryttare är missnöjda med sina tränare för det är brist på sitsträning/sitskorrigering. Någon i tråden menar att vi i svenska tränarkåren skulle vara mycket sämre än t ex de tyskarna eller brittiska tränarna samt att vi inte vågar ta itu med de eventuella problemen hos ryttarna för att vi är rädda att förlora kunder.

För att få korrekt undervisning med sitsen finns alternativen akademisk alt centrerad ridning. Allt enligt olika inlägg i den långa tråden.

Jag är dåligt orienterad i dessa båda ”ridningar”. Men vad jag förstått har bägge egna utbildningar där de certifierar sina egna tränare. Det är här jag ser ett problem.

Vad är det man upplever saknas i den klassiska dressyrutbildningen? Jag säger dressyr, för så vitt jag förstår finns det inte akademisk eller centrerar hoppning.

Jag får nog ta upp ämnet på nästa tränarfortbildning, för det verkar som sagt klokt att stå enade inom sporten för det är så vi växer och utvecklas.

Med sitsen i fokus… //Kajsa

 

 

 

 

 

Foto:Lotta Karlsson

Mister du en står det tusen åter.

Det är högst sannolikt att jag aldrig kommer att bli förmögen på att sälja hästar. Inte för att det saknats fina hästar hos mig utan för att jag är helt värdelös på att sälja. Och inte har jag lust att lära mig heller.

En av mina tävlingshästar har jag sålt, mest för att ägaren tyckte att det var en lysande idé. Den åkte iväg till ett land långt bort och det kändes skönt. Den fick ett fortsatt bra liv och levde länge och framgångsrikt.

Jag kommer aldrig att vänja mig utan sitter i min vrå och lipar när någon av ”mina” favoriter försvinner iväg. Det kan tyckas vara oprofessionellt men som tur är har mina elever oftast en mer praktisk och ekonomisk syn på saken och säljer när ett bra tillfälle eller bud dyker upp.

Så länge jag slipper delta i själva säljprocessen är jag en duktig tränare och säjer kloka saker om utveckling, hästbyten och ekonomiska möjligheter som kan hänga ihop med en försäljning.

Just idag fick jag veta att affären var avslutad och en av mina favorithästar levererats till sin nya ägare. Pust….   Men så klart önskar jag att ekipaget ska trivas ihop och att hästen ska få en fortsatt fin karriär för hon är riktigt begåvad.

Men som sagt, jag vänjer mig aldrig.

Mitt i detta ledsamma (fast kanske roliga) hör en ”gammal” elev av sig och vill ha hjälp med en häst hon precis hämtat hem. Tro det eller ej, det är en bror! Just det, en en bror till den fina hästen som just försvunnit ur min flock. Det är faktiskt så att jag haft även mamma i träning, fast det är länge sen.

Det är precis så här det är, en ut en in och förhoppningsvis kommer jag bli lite mer hårdhudad.

Jag ser fram emot att lära känna Boris och som om inte detta vore nog så har Boris en lillasyster. En riktigt fin lillasyster som var en av de bästa i sin årgång.

Tillväxten är som vanligt god och släkten fortsätter berika min tillvaro.

Tack fina Solan, du har gett mig många nya erfarenheter och nu tar jag nya tag!

//Kajsa