Lagom är bäst.

Hästar är väldigt sällan lagom utrustade och nu menar jag gångarter hos dressyrhästar. Så här kan det låta:

”Mycket trevlig häst! Snygg modell, bra exteriör men den kunde haft bättre galopp.”

”Elegant häst! Utomordentligt bärig och god galopp, traven är mer medioker.”

”En häst med trav utöver det vanliga! Galoppen är luftig, skritten är tyvärr något spänd och kort.”

Visst är det igenkänning på denna typen av utlåtanden?

Under flera dagar har jag funderat över om jag på om jag i riktiga livet träffat på någon eller några hästar jag skulle säga varit lagom, över det hela alltså. Exteriör, storlek, gångarter och temperament. Jag har sett många fina hästar men faktiskt inte någon helt igenom lagom.

Min stora favorit, världens bästa Valegro bedömdes när han var ung ha för stor galopp för sitt eget bästa. Hans galopp är stor, närmast gigantisk men en skicklig ryttare och anpassat arbete har gjort den hanterbar för hästen.

Arbetet med att hitta ett sätt att vända hästars svagheter i de olika gångarterna till något bättre är alltid roligt. I dag konstaterade en ryttare och jag att vi löst problemet med hästens skritt, den har slutat gå i passgång. Att hästar passar i skritt är tyvärr ett vanligt bekymmer, många hästar har idag korta ryggar och stor skritt. De får inte plats med benen och inte tid att lära sig att hantera skritten.

En häst faller inte över i passgång för att det är kul, om är hästen frisk är passgången i princip till 100% ett ryttarproblem.

Att utveckla traven sägs vara det lättaste. Det har jag alltid hört och jag håller med, i stort. Galoppen är knivig att förädla tycker jag, vare sig den behöver bli större eller mindre.

En häst med exteriöra avvikelser(från det optimala) och en energi utöver allt jag varit med om har jag och ryttare/ägare Eva jobbat med några  år. Den som hänger i min blogg vet redan vem Delores, till vardags kallad Dolly är. Hon är ett sjuårigt sto som är född i Tyskland, kom hit som föl och är e. Diamonit – Fürst Heinrich.

Det har tagit tid att lära Dolly att ta i ”lagom”, att sansa sig. Jag har följt henne sen Eva köpte henne som oinriden ung häst. Allt och då menar jag allt Dolly gör går i 100 knyck, promenader i skogen eller dressyr.

Hoppningen har varit likadan. Det har krävts många upprepningar med otroligt pedagogiska och enkla övningar under det vakande ögat hos en duktig hopptränare för att hon ska ta i ”lagom”. Nu hoppar hon riktigt bra!

Galoppombyten har varit en stötesten. Det ena förstod hon relativt snabbt hur hon skulle göra, utan att skena eller göra akrobatiska luftsprång. Men det andra, det har satt våra förmågor på prov. Ryttaren har fått öva tålamodets svåra konst och jag har fått fler rynkor i pannan och gråa hår av att fundera ut hur vi skulle gå tillväga.

Så igår, en välsignad morgon inträffade ”lagom”! Sätt på ljudet, hallelujamoments är roliga!

Tack Dolly för att du visade din goda vilja. ♥  //Nöjd Kajsa

Annonser

Hårt och kort eller lätt och länge?

Dagens rubrik står en av mina bröder bakom. Han ställde frågan till mig en gång om hur han skulle steka blodpudding, en bra fråga från en då ganska fattig kille som skolkat från hemkunskapen.

Nu när förberedelserna är i full gång för årets treårs-tester är frågan högst relevant, hårt och kort eller lätt och länge? Gör du en ”quick-fix” för att få hästen visad eller lägger tid på en gedigen utbildning?

Det finns helt klart delade åsikter om saken. Min uppfattning är att det ska få ta tid att sadeltämja och grundrida en unghäst. Jag ser ingen vinst i att snabbt och heroiskt kasta sig upp på ryggen för låta hästen springa runt innan den är vare sig tam eller har fattat var den är.

Inlärning tar tid, i min värld är underkastelse inte samma sak som trygg och tillåtande.

Jag tycker också att treåringen, om den ska visas bör vara väl ridbar i alla tre gångarter efter avslutad utbildningstid. Den ska kunna gå lugnt med god kontakt, fatta höger och vänster galopp samt kunna vända korrekt i hörn och på större volter utan problem. Visst det tar några månader och det bygger mycket på att hästen redan innan är van att hanteras varje dag. Detta gäller även för de som ska bli hopphästar längre fram i livet. Efter testet kan den vila till hösten eller nåt.

 

Zig Zauer (SWB) f.-15  e.Everdale – Caprimond. Här rids han tredje gången utan lina och har fattat grejen!

Men som sagt finns det andra åsikter om inridning och vilket som är rätt eller fel får väl varje hästs fortsatta framtid som ridhäst utvisa.

Nelson Pessoa är i Sverige och delar med sig av sin kunskap. Han tycker över lag att ryttarna rider på för spända hästar. Sluta dra i tyglarna, ta av sporrar och lägg undan ditt spö. Klappa hästen och ge den en sockerbit var hans budskap för dagen.

Det självklara är inte alltid självklart?!

Nu tar jag helg och går ut med mina golfklubbor. Vet ni, om jag håller för hårt i golfklubban går det inget bra. Heller…

Rid lättsamt, jag svingar lugnt     /Kajsa

 

Det sa ”klick” och varför ligger sadeln på halsen?

Det där med kärlek vid första ögonkastet, när det säger ”klick” är väl en romantisk klyscha? Om jag inte frågar kung Carl XVI förstås, för att han tror på det vet alla. Så jag får väl också tro då, för annars hade både kungen och vi varit drottninglösa?

Igår sa det klick…. Det räckte med en blick på håll, ett tilltalande yttre lockar alltid. Lägg till ett par fina ögon, rufsigt hår och en kropp smidig som en panters… Min magkänsla gick igång och fantasin spelade upp saker i mitt huvud.

Jag träffade Luccatelli, till vardags Lukas, tre år nyss insutten och en utomordentligt tilltalande HOPP-avlad unghäst.

Det är roligt att dabbas av förälskelse, för det gör något med vardagen. Jag har tänkt på Lukas sen igår och kommit på mig själv med att småle.

Jag har funderat på vad det är som gör att jag fastnar för en häst. Senaste gången ”Klicket” drabbade mig stark var det också en hoppavlad häst som blev föremål för min förälskelse.

Ägaren till den hästen sa: ”Nää Kajsa, den får du inte köpa du ska ha en dressyrhäst. inte denna hästen, med konstig trav och exteriöra avvikelser. (Ingen hals och duktigt överbyggd.)

Jag köpte aldrig den hästen, men vi red så småningom svår dressyr. Kärlek är stark och gränsöverskridande.

Unge Lukas ska inte säljas, inte nu iallafall. Han ska utvecklas och bli vad han är tänkt till, en duktig hopphäst. Precis som sin mamma ska han hoppa höga hinder på svåra banor. (Eller bli dressyrhäst?) Jag får som tränare följa hans väg och det är jag nöjd med, så länge.

Senare på eftermiddagen blev det en hastig titt på WC-dressyr från Paris. Jag såg bara några ekipage och några intervjuer från mixed zon. Edward Gaal var efter sin ritt sammanbiten och missnöjd. Hans vackra svarta hingst hade varit ”av-och-på” och dessutom hade ljud från publiken stört ekipaget. Ajdå…

Patrik Kittel verkade mer nöjd med sin prinsessa Deja och tyckte det mesta var bra förutom att han ridit för tidigt ur piafferna. Hoppas han blir kvar alla 15 stegen idag.

Det ekipaget jag såg som fick mina högsta poäng var Laura Graves på Verdades. Jag är väldigt förtjust i hur hon rider, det är precis i min smak. Fascinerade hur den lilla tunna ryttaren kan styra runt sin stora energiska häst utan att det ser ut som en brottningsmatch!

Isabell Werths uppvisning hann jag inte se till slut. Av poängen att döma fanns det lite att slipa på för att komma ikapp Laura Graves. En sak jag har funderat över ett längre tag är varför Isabell sadlar Weihegold fram på halsen? Jag vet att jag skrivit om det förut och det vore väldigt intressant att veta varför. Jag tror inte det är av en slump, eller att sadeln är dåligt inpassad.

 

WC-finalen från Paris får jag se på SVT Play inatt så jag kommer inte gå in på fb efter klassen startat. Allt för att behålla spänningen!

Må bästa ekipage vinna!  /Kajsa