Det blir (ibland) som du tänker

Hur långt…

Det är en bra fråga att ställa sig när träningsplanen för hästen läggs upp. Alltså, vad vill jag? Hur mycket tid och pengar kan jag lägga ner på träning med gott samvete och hur långt kan det bära?

Hästen är kanske inte alltid den som har mest begränsningar?

Jag läser varje dag på fb presentationer av de föl som (förhoppningsvis?) ska gå under klubban på Elitfölauktionen på Flyinge inom kort. Dessa är några av de högst bedömda fölen i Sverige i år och de har den ena herrejösses-härstamningen efter den andra.

Gångarts- och hoppgenerna riktigt bubblar ut mellan raderna i beskrivningarna. Bilder och filmer visar fantastiska föl och kanske är någon ett världsklassämne. Insamlingar pågår för att Therese Nilshagen ska kunna köpa en av guldklimparna. Hoppas hon hittar någon hon verkligen gillar!

Horse & Country, en brittisk TV-kanal visade en dokumentär om Carl Hester igår. Inte dagsfärsk precis och den har säkert gått i repris men det var några saker jag fastnade för. De visade två unghästar ute på ett bete, Carls tänkta ”påläggskalvar. Två högst normala, lite mulliga hästar.

Men, de var noga utvalda individer med de egenskaper Carl sa att han vill se hos en ung häst tänkt till svår klass. Mod var viktigt tyckte Carl och mjuka rörelser. Han sa också att i princip alla hästar av god ridhästmodell går att göra GP-hästar av…

Det är väl inget sensationellt uttalande men ”vanliga” hästar sätts ibland lite på undantag kan jag tycka. Exakt vad är det som avgör, GP-häst eller en som kommer nästan hela vägen?

Vi pratade om detta i ett ridhus idag: Vad är det som avgör om min häst räcker till eller inte?

Korrekt exteriör, galanta gångarter och rätt anlag är tungt vägande egenskaper. Men om jag inte har en sån häst, är det kört då?

Nej säger jag, av egen erfarenhet. Många hästar kan gå mycket längre i sin utveckling än vad man tror. Jag har utbildat tre GP-hästar själv. Två som startade  upp till Grand Prix Special och ytterligare en som kunde allt men startade Svår B som högsta klass. Tre helt olika individer…

Nr 1: Mitt gesällprov kan man säga. En ganska liten häst, 1.63-64 cm i mkh, kortbent med lite kort och lite bred hals och svensk gedigen halvblodsstam. Tämligen begränsade gångarter.

Nr 2: Också en ganska liten häst med vackert huvud och väl ansatt hals. Bred bringa och ganska mycket inåttåad, något sänkt rygg, kort kors och uttalat rakhasig. Han var ca 1.62 i mkh och också en SWB-produkt. Bra trav och lusig galopp. Kunde passa i skritten om han blev nervös.

Nr 3: Den största utmaningen jag antagit. En hoppavlad häst av de grövre slaget. Han kallades av någon för en exteriör katastrof. Kort, brett ansatt hals. Mycket bred bringa med korta framben och övervinklade bakben (Krokhasig…) Överbyggd ca 5 cm och mätte ca 1.64 i mankhöjd. Han var e. Turban Rose- Clever Fella xx (Irländsk galoppör…). Kapplöpningsgalopp, fin skritt och världens mest svårridna trav.

Det var hästar som av olika anledningar hamnade i min vård och jag såg utmaning och ett stort intresse för att utbilda. Vad jag lärde mig mycket!

Ingen av dem har gjort avtryck i den hippologiska historieboken men alla tre har sina egna rum i mitt hjärta. De var ärliga, modiga hästar med oerhört stora hjärtan.

Så, vill du till den internationella elitnivån, skaffa sponsorer med mycket god ekonomi. Du lär behöva en lastbil full med utomordentligt  begåvade hästar.

Drömmer du om Grand Prix och är där ett vanligt liv med civilt jobb, familj och barn ska samsas med hästen, gör vad du kan med den häst du har. Hängivenhet, intresse och kunskap samt ett bra träningsupplägg kan bära långt. Just nu håller jag tummarna för det ekipaget som snart ska ut på nya äventyr.

Annonser

Ibland är det enkelt att förgylla min fredag…

En bra vecka på jobbet! Det har varit mycket av allt, inte minst har många av hästarna nästan överträffat sig själva.

Det är ju långt ifrån självklart att hästarna ska fatta vad vi vill. Men det var flera poletter som ramlade ner dagarna efter varandra. En häst hittade äntligen balansen och travade så jag fortfarande efter tre dagar får ståpäls när jag tänker på det. En annan kunde ”helt plötsligt” byta galopp i vartannat språng helt spikrakt.

En i min värld  väldigt annorlunda sak inträffade igår. Jag har ihop med SISU Västra Götaland regelbunden utbildning med instruktörer och ridskolehästar bl a på Ulricehamnsbygdens RK.

Igår tränade en av instruktörerna på UBRK byten med sin egen häst och det har varit och är fortfarande lite krångligt. Det behövs som bekant träning, mycket träning för att lära sig. Så vad gör vi? Jo, på passet efter sadlar vi ut en duktig ridskolehäst för mer träning och vips satt bytena för ryttaren. Hur ofta händer det?

Vilka guldgruvor dessa ridskolehästar är! Det betyder mycket för en ridskola att ha duktiga instruktörer samt utbildade och välridna hästar!

Men det som värmde mitt hjärta mest och satte guldkant på både fredagen och veckan var denna filmen som jag fick av Anna-Karin, en annan av de ridskoleinstruktörer jag jobbar med.

När jag ser detta ökar tron på att det fortfarande finns plats för alla i vår sport. Det pratas mycket om mästerskap och satsningar i olika former för våra elitryttare. Men jag tror på ridskolans betydelse för att vi ska fortsätta ha en bred och kvalitetsstark ryttarbank att rekrytera ur.

Det är kanske någon av dessa unga som är nästa EM-medaljör?

Här är en film från Wendestams Ridcenter i Tranemo, en mörk och ruggig fredagskväll. Visst kan man känna hur roligt de har?!

När någon går…

”Passage? Enkelt, det är bara att koppla på vattnet och trava igenom en vattenspridare Kajsa…”

                                                                                          Lasse Parmler

 

Killarna ser inte så muntra ut men R-G och PiaLotta har precis vunnit största klassen på Scandinavium

Vid 12-tiden hade jag en tyst minut för mig själv och för ridsportsprofilen och tränarkollegan Lasse P som idag vigdes åt den sista vilan. Det är lätt att ta fram roliga minnen, möten i ridhuset och möten på fest. En stunds eftertanke, allt var inte bättre förr men det var en annan tid. Kunnande, humor och rappa kommentarer, det kommer jag att minnas.

Det är lätt att bli nostalgisk och det är väl inget fel i det. Vi präglas av de människor vi har omkring oss. Senast häromdagen citerade jag en av min första ridlärare, Bengt. ”Vänd själv och ta hästen med…” jag hör honom inne i huvudet. Jag lärde mig byta riktning på hästen utan att dra i tyglarna och det är jag honom evigt tacksam för.

Igår hade jag besök av en Hippson-kollega, bloggande Sara (Saras vardag) kom för att få lite hjälp med sin unghäst. Saras mamma var en av de första dressyrryttarna jag träffade när jag flyttade hit till norra Halland för himla många år sen. Världen är liten och nostalgin hänger kvar.

Senare på gårdagen hade jag träning med en ryttare, Anette som jag träffade nästan samtidigt med Saras mamma. Då på 80-talet hade en Anette en D-ponny, en arab som var tämligen svårriden och krånglig att få på tygeln.

Nu, efter ett halvt liv, några barn och annat smått och gott har hon en ny, riktigt fin häst e. Connaisseur. Idag rider hon bara för att det är roligt.

”Äntligen hittat MIN vackra häst! Jag kan rida ut, jag har en annan ryttare som tränar och tävlar lite hoppning och jag själv kan träna dressyr och tävla om jag skulle få lust.”

Ridning är fantastisk, hästar är underbara och tack Lasse P och alla andra kunniga och hängivna människor jag får och haft förmånen att få möta.