Kreativa hästmänniskor uppfinner.

Ridsporten är en materialsport. Det räcker att kolla in avdelningen för bett i en ridsportaffär för att inse det. Bettavdelningen består ofta av en hel vägg där det hänger den ena mer kreativa metallhögen efter den andra.

I övrigt i affären finns spö i alla längder, träns i de mest underliga utföranden, beskydd i alla dess former, även de som ska ge teknink för höga hopp och sist men inte minst sadlar med tillbehör.

Sen finns det också diverse annat, sånt som någon uppfunnit i ett ögonblick av kreativt tänkande. Med skicklig marknadsföring och namnkunniga användare säger det bara vips så är grejen nåt som ”alla” ska ha.

Jag lästen en artikel i dag, i anrika Horse & Hound, om ”belly bands”, en uppfinning som jag inte alls ser behovet av. Men, åsikterna går isär och det finns säkert någon som tycker mag-strumpan är av största vikt.

Jag håller fullständigt med olympiern i fälttävlan Lucinda Green när hon i artikels säger: “taking the horse for some fun hacks, then maybe it will start to go forward with a little more lightness and enthusiasm”.

Läs artkeln här: Belly bands: what are they and should I use one on my horse?

Vi som älskar våra hästar vill gärna pynta och klä upp våra skötebarn. Matchande pannband, benlindor och vojlockar t exempel. Jag vet inte hur många rullar plastband jag köpte för min veckopeng. Vi stalltjejer utvecklade riktiga konstverk, trekanter, rutigt och randigt på sköthästarnas pannband.

Idag är skaparlusten lika stor, det är bara materialet som är annorlunda. Nu är det pärlor, stenar, kristaller och strass.

Det är 45 år mellan bilderna och vi kommer nog aldrig att sluta klä upp och pimpa våra älsklingar…

 

Annonser

Inner till ytter?

Nu är jag där igen, inne i djungeln av de  märkliga uttryck eller begrepp som det finns så gott av i vår sport

”Rid från innerskänkeln till yttertygeln” eller bara ”Inner till ytter!” Det finns ytterligare någon variant på uttrycket och jag undrar vad är det som ska härifrån och dit?

Alltså vad är det som ska gå diagonalt genom hästen? Är det energin eller bjudningen, denna abstrakta företeelse? Eller ska hästen på något vis skjuta på diagonalt och vad är det exakt som ryttaren ska göra?

För det kan väl inte vara så att tanken är att hästen ska gå sidvärts hela tiden?

I min värld verkar det enklare att rida rakt in i handen, alltså en bakfot bakom varje tygel. Som jag ser det är det mer naturligt för alla inblandade samt ett någorlunda enkelt sätt att förstå ridningens mysterier.

En insida och en utsida, ovanpå sitter vi och undersidan får hästen lyfta själv. Ställ i nacken, böj eller forma hästen efter spåret och jobba hårt på att hästen ska klara att spåra. En bakfot bakom varje tygel, kontrollera steglängden och efterhand rakrikta.

Jag ska vara helt ärlig och erkänna att jag inte förstår uttycket ”Rid från innerskänkel till yttertygel.”

Tanken i grundridningen är att hästen ska gå med eftergift, lika stöd på tyglarna, med jämt påskjut, ställd och eventuellt  böjd i färdriktningen. Innersidan blir något kortare än den yttre sidan och det är alltid innertygeln som vänder hästen.

Varför kan man inte rida för båda skänklarna in i handen? Det blir frågan för dagen…

” Ställningen är en kontroll av att hästen går med eftergift. En korrekt ställning åstadkoms genom att ryttaren ger efter på yttertygeln, utan att släppa kontakten, lika mycket som han förkortat innertygeln. Om yttertygeln hindrar ställningen kommer hästen vrida sig i nacken. Den lägger då huvudet på sned och öronen är inte längre på samma höjd.”

ur Ridhandboken 1

En häst korrekt ställd och böjd i färdriktningen.

// Kajsa

Hästliv

Ett gott hästliv alltså och jag tillåter mig raljera en smula…

Celebrerande Ulla H visade i veckan upp sin nya stjärna, i galopp på en vall eller var det en äng? Fantastisk ryttare, en förebild som alltid framhållit sin sunda hästhållning med ridning utomhus i ur och skur. (Hon har ett ridhus..)

Jag vet inte exakt var Ulla har sin gård men det är i Kristianstadstrakten tror jag. De måste ha en helt annan biotop där. Här i Västsverige har det inte gått att galoppera runt på någon vall särskilt många gånger i år. Senaste två månaderna önskar jag verkligen att ingen försökt för då hade det nog behövts grävmaskin för att få upp dem ur geggan.

För övrigt vet jag många anläggningar där det inte finns en enda vall eller gräsäng i närheten. Definitivt ingen där det är ”Ridning tillåten”. Men, har du egen icke-odlad mark som är väl dränerad eller består av sandmark så ut och galoppera!

Annars kan man göra en Peder, bygga en uteridningsbana runt träden i närmaste skog. Eller så kan du rida runt träden helt randome precis som många av oss har gjort i alla tider. Det finns en stigfinnare i oss alla, ut och följ ditt hjärtas väg i skogen. (Om du inte rider runt i granplantering eller dylikt, akta dig för ilskna skogvaktare).

Alla hästar men alldeles särskilt unghästarna mår bra av att ridas ”utanför lådan” så att säga. Nu vet jag att många unghästar inte går något nämnvärt ute i naturen. Anledningen kan vara att de är vilda, det är mörk när man ska rida, det blåser, det regnar eller så finns det inget att rida ut i, förutom trafikerade vägar.

Jag mötte ett ekipage i trafiken i morse, på en allmän väg och detta väckte mina funderingar om hur vi hanterar våra djur.

På en smal och slingrig väg, så smal att man vid ev möten måste använda mötesplatser annars kör man i diket, mötte jag en fyrhjuling. Föraren hade ingen hjälm men en eller möjligen två stora lösa hundar som stod/låg i en låda framför styret. I ena handen hade föraren också en en häst springades bredvid i trav.

Jag har min åsikt klar om vad jag tycker detta men lämnar åt er som läser att i hemmens lugna vrå, helt privat fundera över vad ni tycker om detta förfarande och därmed lämnar jag ämnet.

Några av ”mina” unghästar har turen att bo granne med en rundbana, nog byggd för islänningar en gång. Där är oftast fint att rida, särskilt nu på hösten. Vi var där och tränade en morgon i veckan och jag blir fortfarande lycklig av att se unghästarna när de begriper och gillar läget.

Det är inget nytt att vi ska rida ut, rida utan stigläder eller på olika underlag. Ut och ha kul!

Här är Aison H e. Hector, tre år och riden i knappt två månader. En cool kille som gillar att galoppera.

/Kajsa