Teamwork

Tillsammans kan vi! Det där skriver jag ofta på sociala medier när mina ryttare, eller ”samarbetare”, skriver inlägg eller lägger ut bilder på roliga saker som händer dem. Någon startar på en tävlingar eller en galopperar över ängen, framstegen ser olika ut.

Förresten ”teamwork”, jag brukar försöka använda svenska språket men ”grupparbete” ger mig känslan av en lektion i samhällskunskap på högstadiet så jag tog ett annat ord.

Ingen blir bra ensam, vi behöver ju åtminstone en häst. Jag anser också att vår sport blir roligare om vi kommer med i ett sammanhang. Tiden förändrar det mesta, även ridsporten. Förr stod alla hästar på samma ställe och folket åkte dit. Vi red, umgicks och utvecklades tillsammans. Idag står hästarna här och där. Många bygger sin egen ridbana, en del ett ridhus, och sen sitter de oftast där själva. Kul…

Det finns stora etablerade samarbetsgrupper som för ditt deltagande kräver att du har en begåvad tävlingshäst och har ett större eget kapital eller en stark sponsor bakom dig. För de ryttare som har andra förutsättningar finns, eller skapas sällan något liknande.

Vi försöker göra något i det lilla, hitta det roliga i att rida tillsammans.

Fredagshoppningen på en anläggning ute på Onsalahalvön är ett exempel. Då samlas hoppryttare för att rida dressyr och dressyrryttare för att hoppa. Alla är med och bidrar med det de kan. Vi har hovslagarna med också och tur är väl det. I fredags rök det av en sko mellan två hinder och då hoppade hovslagaren elegant av och spikade fast den igen. Sen hoppade vi vidare. Eller vi…

Jag har hand om dressyren och en av mina elever, B-tränare i hoppning och tävlingsryttare håller i hoppningen. Detta gör att hon och hennes elever får viktig dressyr och våra dressyrhästar får hoppa. Inte minst för alla unghästar i teamet är detta guld värt.

Det kommer nästan alltid några och ”bara” tittar på och det är roligt att ha en intresserad publik. Senast dök det upp en tjej som lite försynt undrade om jag kände igen henne men, det gjorde jag inte. Hon hade hamnat på gården av en slump, som en s k återvändare, mest för att ”mocka sig frisk” som en del av rehab ur en utbrändhet.

Hon red ponny för mig för över 20 år sen och var nu lycklig att hitta tillbaka till hästarna och samtidigt se att det fanns bekanta ansikten. Vem vet, hon sitter kanske rätt som det är på en häst igen!?

Timmarna på fredagsmorgnarna är bland det roligaste på hela veckan, jobb, hästar, gemenskap och jag får tid att träna med kameran!

Hästar är bra för både kroppen och själen.

Unghästarna hoppas in…

Drömmar om det ena och det andra.

Jag har varit på semester några dagar. Inte en häst så långt ögat nådde och det nådde miltals över Skottlands böljande landskap. Så vackert, jag är helt lyrisk! Drömlikt i verkligheten.

När jag började rida, eller när jag fattade att det fanns en värld utanför ridskolan, växte det fram en dröm hos mig om att rida Grand Prix-dressyr på Strömsholm, på Slottsbanan.

Den känslan som jag hade i hjärtat när jag verkligen red in i Grand Prix på Slottsbanan ett antal år senare, den är svår att beskriva. Att jag var där i min dröm, i hästeriets hjärta

Jag hade samma känsla när jag slog ut på första tee på New Course St Andrews i Skottland i söndags. En dröm jag haft sen golf började fascinera mig. Och det var långt innan jag började spela. Här var jag också i min dröm, i golfens Mecka och jag hade kunskap nog att klara spelet.

Jag kan berätta att ridning och golf är väldig lika, det bygger på att ha koll på sig, både fysiskt och psykiskt.

Nu är jag tillbaka på jobbet och det ramlar in filmer, bilder och info från överallt precis som vanligt. Först i inboxen kom bilden på ett litet svart föl.

En hingst e. Dalwhinnie och med ”Bompan” (Beyonce e. Boston – Wolkentanz II) som mamma.

Ett rart litet gryn precis som alla andra små gryn som föds nu. Alla med förhoppningen  att de ska bli något stort… Den uppmärksamme läsaren kanske minns Bompan?  ”Rödhåriga fruntimmer…” Hon var ett begåvat och stundtals rivigt ”fruntimmer” och nu en öm moder. Vi har alla en uppgift.

På tal om föl, fb och Instagram gör att jag har aldrig sett så mycket efterbörder och fosterhinnor i hela mitt liv! Alla verkar vilja fota och dela innan de små grynen knappt stuckit ut sina mular i den riktiga världen. Klibbiga små föl med öronen på sned är gulliga men fosterhinnor med vidhängande grejer kan jag vara utan, de är inte gulliga. Jag är ingen vän av att titta på förlossningsfilmer/-bilder från humanvärlden heller. Hur normalt det än är…

Den här bilden gillar jag!

 

Balvenie f. 20170530 e. Dalwhinnie  u. Beyonce ue. Boston

Uppfödare och fotograf: Helena Eriksson Göteborg

Det finns olika sponsorer.

Ridsporten är i stort behov av sponsorer. En stor och generös sponsor är Lövsta Stuteri och Antonia Ax:son Johnson. Hon har mycket generöst under några år satsat och kommer fortsätta satsa stort på tävlingsverksamhet både i dressyr och hoppning.

Sen har det varit Volvo, Rolex, Krafft, ATG och andra stora och små företag som gått in och satsat pengar. Men, det finns en stor sponsor som sällan eller aldrig syns eller hörs i medias annonsplatser, på reklamblad eller banners.

Jag pratar om klubbfunktionärerna. Det är en otroligt seglivad och hängiven skara som jobbar och sliter, oftast alldeles gratis, i ur och skur. De sköter oftast oavlönat klubbarnas tävlingsverksamhet och inte sällan stalltjänst och underhåll på anläggningarna

Jag besökte en anläggning förra veckan, en ridklubb som haft otur och fått stallet utdömt av kommunen p g a rasrisk. Det blev stopp i verksamheten och hade säkert fortsatt vara det om inte eldsjälarna i klubben satt fart.

Nu har de har byggt ett nytt stall till privathästarna och ska fortsätta med att bygga även ett ridskolestall med personalutrymmen och andra faciliteter.

De har byggt ett jättefint stall, kommunen har skjutit till pengar och klubbmedlemmarna har byggt. Den familjen som har ponnyn jag skulle titta till är väldigt engagerade i klubbverksamheten. Jag har genom åren träffat på sådana eldsjälar förut och upphör aldrig förvånas över vilken hjärtevärmandeinsats de gör!

Just helgen efter jag var där skulle hela familjen vara på Åby och hjälpa till vid klubbens stora hopptävlingar. Pappa Peter sa med ett leende att han får, i sin egenskap av att vara brandman i räddningstjänsten, vara säkerhetsansvarig för tävlingen. I samma andetag berättar han att han lagt ca 1000 timmar på bygget…

Fortfarande är det så att flest människor kommer in i ridsporten via ridskolorna och ridklubbarna. Vi har en väldigt fin tradition att förvalta där. Jag hoppas innerligt att alla klubbfunktionärer, ryttarföräldrar och annnat ”löst folk” som gratisjobbar får ett riktigt erkännande för sina insatser. Vi är inget, vi har ingen ridsport utan våra ridskolor.

Jag avlutar med att citera Peter: ”Det är så mysigt när vi träffas här i stallet och sätter på kaffe och fikar. Det är nästan som hemma…”

 

Foto: Susanne Delwer