Semestertankar…

Slösurfar på nätet så här i semestertider och hittar  ett och annat intressant bland häst- och ryttarsidor. Bland annat kan jag i bloggen The Horse World of Carro läsa att en dansk dressyrryttare har storhandlat och lagt rabarberna på en hel hög av de bästa dressyrhästarna i Europa.

Är man lagd åt det ogina och avundsjuka hållet kan man tänka: ”Ska hon ha alla?” Eller så kan man tänka att hon kan ju bara rida en i taget så det kanske blir plats för fler ryttare med andra hästar?! En övning i positivt tänkande…

Läser på en annan sida att Kristian v Krusenstierna nu kör ut sitt fibersandunderlag och lägger in sand/klenflis i sina ridhus. Han menar att han sett ett tydligt ökat antal skadade hästar under åren med fibersand. Med sina 60 hästar som studiematerial kan han se hur saker och ting påverkar. Jag blev lycklig när jag läste detta för jag är en stor fan av sand/klenflis.

Ridbaneunderlag är företeelse under ständig förvandling. Vi hittar på ”nyheter” och kanske är det så att vi inte alltid hittar på så att underlaget blir bättre, bara annorlunda? Jag läste för några år sen en artikel från Holland där man uttryckte samma sak som Kristian nu påpekar, fibersanden är bra tävlingsunderlag men inget för vardagsridning.

Var och en blir salig på sin tro eller ännu hellre på sin kunskap, förhoppningsvis med hästarnas bästa för ögonen.

För övrigt har inte alla semester och unghäst femtioelva har fått sadel, träns och ryttare på sig. Allt löper på i lugn och ro, inget att hetsa upp sig över säger Aison H f -14 e. Hector.

Jag har tittat på 8000 filmer med saluhästar och förundras över hur få hästar det är som byter galopp. Korrekt och på hjälpen alltså…

Men, om vi har tur nu så har två av alla hästsökande elever hittat sina guldkorn efter långt vaskande.

Hästförsäljning är inte mitt område men jag önskar att fler säljare skulle lägga in filmer i annonserna. Filmer där hästen får visa annat än värsta traven längs en vägg för det säger väldigt lite om kvalitén på hästen.

För övrigt har jag lite på håll följt den något förvirrande debatten om Ridsportförbundet i allmänhet och dess värdegrunder och lagledare i synnerhet.

Jag hoppas att det kommer finnas många hugade sökanden till ledarjobben i de olika grenarna även i framtiden. Folk med tydligt ledarskap och skinn på näsan så de orkar stå emot och fortsätta jobba när det stormar i tyckarleden.

Jag fortsätter i mitt semestertempo, endast avbrutet för en och annan roadtrip för att kolla på saluhästar…

Svart eller vitt, eller gråzon?

I min värld är ridning är ingen exakt vetenskap och det kan säkert de flesta skriva under på. Tolkningarna av det korrekta utförandet är fler än vad som ibland kan tyckas önskvärt, men så länge hästarna inte far illa må det vara hänt.

Jag tyckte att ridvärlden blev en riktigt bra plats för alla när ”Blodsregeln”, 0-tolerans, infördes. Enkel att förhålla sig till och bortom luddiga tolkningar. Har blodvite uppstått ska hästen inte vara på en tävlingsbana, oavsett hur skadan uppstått. Det grymtades säkert över detta, men en regel är en regel.

Nu visar det sig att den regeln fäller ryttare på toppnivå och vips är regeln förhandlingsbar? Någon stewart ska ta ansvaret för vilken häst som anses liiite skadad… Läs artikeln och fundera över vad du tycker. Min åsikt är att ett uppluckrande av blodsregeln är vansinne.

FEI föreslår mildrad blodsregel

Något annat jag funderar över i största allmänhet är tolkningen av när en häst är, eller visar det som beskrivs i vårt TR:

3:2 DRESSYRENS GRUNDPRINCIPER

Moment 230 Dressyrens mål

Dressyrens mål är att utveckla hästen till en atletisk individ genom harmonisk utbildning. Resultat blir en lugn, mjuk, lösgjord och smidig häst. Den blir också förtroendefull, uppmärksam och villig så att perfekt samförstånd med ryttaren kan uppnås……

Kadensen ska bibehållas i alla de olika trav- och galopprörelserna och i alla variationer av dessa gångarter. Regelbundenhet i gångarterna är det allra viktigaste i dressyrridningen”               

Att ryttare i världseliten ständigt plockar fram nya hästar är en förutsättning för att de ska kunna konkurrera. Det går idag snabbt, eller det är fler och fler yngre hästar som startar i de svåraste klasserna. Häst, 9 år och världsartist är inte längre något uppseendeväckande.

Den här filmen hamnade i min inbox härom dagen och jag har tittat fler gånger. Läcker och mycket begåvad häst men är uppvisningen verkligen värd över 82%, det är värt att fundera över. Är det så här dressyr ska se ut när procenten är i närheten av medaljplats även i ett internationellt mästerskap?

July 17, 2017 82,500% Grand Prix Freestyle win for Glock´s Zonik and Edward Gal

Det är många funderingar som rinner genom mitt huvud. Nu gungar jag lite rofyllt in mig i semestertempo ett tag, jag tänker bra när jag vilar.

Sporrande läsning?!

Att sporra någon, betyder att uppmuntra eller inspirera. Det är ett positivt laddat ord som visar engagemang.

Att sporra en häst kan betyda det motsatta.

Användandet av sporrar är ofta ett ämne för diskussioner och att rida korrekt med sporrar tycker jag är en  viktig del i ryttarens utbildning. De är inte menade som något plågoverktyg.

Det finns olika ”skolor” inom ridningen när det gäller användande av sporrar. Många ryttare sitter upp på varenda häst med sporrarna på och andra väljer när de vill rida med sporrar och gör det aldrig på unga eller heta hästar.

Ingen ”behöver” tävla med sporrar längre, i Sverige. Det är borttaget som obligatorisk utrustning i dressyr-TR.

Förr var dressyr oftast = långa sporrar. De korta kallades ”ponnysporrar” och gjorde sig icke besvär på ryttare som red stor häst. På något sätt var det så att hästarna skulle lära sig att lyda eller tåla de långa sporrarna, annars var de inga riktiga dressyrhästar. Istället för långa kunde man ha lite grövre doningar, med eller utan trissa. De s.k Schultheis-sporrarna var mycket populära på 80- och 90-talet.

Lycklig var den som kände någon som kunde putsa dem med smärgelduk. De ärgade nämligen och var inte blanka särskilt länge.

Sporrar har på ett vis alltid haft ett uns av högtidlighet över sig. Under riddartiden var silversporrar något de adliga ynglingarna, de s. k väpnarna bar innan de blev dubbade till Riddare och fick på sig guldsporrarna.

I modern tid har det där liksom hängt kvar, Ju högre upp i klasserna, desto längre sporrar, lite hemlig mystik. En riktigt högljudd och barsk tysk tränare gav mig en gång order att skaffa ett par ”riktiga” sporrar. Andlös av viktighet flängde jag iväg till vår one-and–only-ridsportaffär i Göteborg, nämligen Haglunds Sadelmakeri och röt: ”Hit med ett par riktiga sporrar! Schnell!”

Ja, riktigt så sa jag inte men fram kom en liten låda gjord i trä, som inuti var klädd med mörkblå sammet. Vilande i denna sammet låg ett par sporrar i stål. Låååånga sporrar med små, sylvassa trissor och på den lilla trälådans utsida var ordet ”Stûbben” inbränt… Lite mystiskt…

Jag minns inte om sporrarna föll den allsmäktige tysken i smaken, men jag tror aldrig jag red med dem igen vad jag kan komma ihåg. Hästen kändes förfärlig, det var som att sitta på en ballong som blåstes upp varje gång han kände sporren och jag kände mig mest som Lucky Luke.

Jag har en tämligen restriktiv hållning till användandet av sporrar. Jag vill gärna ställa frågan ”Varför” och få ett väldigt bra svar på det innan jag kan se någon anledning till att ryttarna hänger på sporrarna.

Ja varför, det är en bra fråga. Varför kom jag in på det här med sporrar? Jo, jag fick en fråga skickad till mig idag. Frågeställaren är en ung ryttare som sitter och noterar alla detaljer från sina platser på Falsterbos hopp- och dressyrläktare.

”Varför har dressyrryttarna så långa sporrar? Peder (Fredricson, min anm.) har ju bara små ponnysporrar och hans häst ska ju springa mycket snabbare?”

Jag funderar fortfarande över hur jag ska kunna ge ett bra svar på den frågan, dagens dressyrklasser reds på 5- , 6- och 7-åriga hästar.

Imorgon kör jag i sporrsträck till Falsterbo Horse Show för att själv kolla in sporrarnas design!