Sporrande läsning?!

Att sporra någon, betyder att uppmuntra eller inspirera. Det är ett positivt laddat ord som visar engagemang.

Att sporra en häst kan betyda det motsatta.

Användandet av sporrar är ofta ett ämne för diskussioner och att rida korrekt med sporrar tycker jag är en  viktig del i ryttarens utbildning. De är inte menade som något plågoverktyg.

Det finns olika ”skolor” inom ridningen när det gäller användande av sporrar. Många ryttare sitter upp på varenda häst med sporrarna på och andra väljer när de vill rida med sporrar och gör det aldrig på unga eller heta hästar.

Ingen ”behöver” tävla med sporrar längre, i Sverige. Det är borttaget som obligatorisk utrustning i dressyr-TR.

Förr var dressyr oftast = långa sporrar. De korta kallades ”ponnysporrar” och gjorde sig icke besvär på ryttare som red stor häst. På något sätt var det så att hästarna skulle lära sig att lyda eller tåla de långa sporrarna, annars var de inga riktiga dressyrhästar. Istället för långa kunde man ha lite grövre doningar, med eller utan trissa. De s.k Schultheis-sporrarna var mycket populära på 80- och 90-talet.

Lycklig var den som kände någon som kunde putsa dem med smärgelduk. De ärgade nämligen och var inte blanka särskilt länge.

Sporrar har på ett vis alltid haft ett uns av högtidlighet över sig. Under riddartiden var silversporrar något de adliga ynglingarna, de s. k väpnarna bar innan de blev dubbade till Riddare och fick på sig guldsporrarna.

I modern tid har det där liksom hängt kvar, Ju högre upp i klasserna, desto längre sporrar, lite hemlig mystik. En riktigt högljudd och barsk tysk tränare gav mig en gång order att skaffa ett par ”riktiga” sporrar. Andlös av viktighet flängde jag iväg till vår one-and–only-ridsportaffär i Göteborg, nämligen Haglunds Sadelmakeri och röt: ”Hit med ett par riktiga sporrar! Schnell!”

Ja, riktigt så sa jag inte men fram kom en liten låda gjord i trä, som inuti var klädd med mörkblå sammet. Vilande i denna sammet låg ett par sporrar i stål. Låååånga sporrar med små, sylvassa trissor och på den lilla trälådans utsida var ordet ”Stûbben” inbränt… Lite mystiskt…

Jag minns inte om sporrarna föll den allsmäktige tysken i smaken, men jag tror aldrig jag red med dem igen vad jag kan komma ihåg. Hästen kändes förfärlig, det var som att sitta på en ballong som blåstes upp varje gång han kände sporren och jag kände mig mest som Lucky Luke.

Jag har en tämligen restriktiv hållning till användandet av sporrar. Jag vill gärna ställa frågan ”Varför” och få ett väldigt bra svar på det innan jag kan se någon anledning till att ryttarna hänger på sporrarna.

Ja varför, det är en bra fråga. Varför kom jag in på det här med sporrar? Jo, jag fick en fråga skickad till mig idag. Frågeställaren är en ung ryttare som sitter och noterar alla detaljer från sina platser på Falsterbos hopp- och dressyrläktare.

”Varför har dressyrryttarna så långa sporrar? Peder (Fredricson, min anm.) har ju bara små ponnysporrar och hans häst ska ju springa mycket snabbare?”

Jag funderar fortfarande över hur jag ska kunna ge ett bra svar på den frågan, dagens dressyrklasser reds på 5- , 6- och 7-åriga hästar.

Imorgon kör jag i sporrsträck till Falsterbo Horse Show för att själv kolla in sporrarnas design!

 

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s