Reflektion från en grusvändare

Januari är nog den tråkigaste månad jag vet. November är den värsta månaden för då blir det bara mörkare och mörkare, sen kommer januari med tråkrekord. Jag letar efter inspiration och väntar på februari eller hellre mars…

Januari var roligare förr när vi hade ponnyhästar, snö och annan äventyrslusta.

På sociala medier är det långt ifrån vinterstiltje. Folk skriver precis som alltid och kommenterar, med humor och ibland utan. Ett inlägg jag läste på fb handlade om att rida hästarna med lindade ben eller inte. Enligt någon forskning kunde det vara rent skadligt att använda lindor då det blev för varmt för senorna… Enligt skribenten till inlägget var det företrädesvis eller kanske bara dressyrhästar som tränade med bandagerade ben.

Ajdå tänkte jag som70-talet på  arbetade som hästskötare åt en hoppryttare, vilken red med lindade ben på varenda häst. Elastiska lindor som knöts fast med snöre. Det tog en hel vinter att lära sig göra den där knuten på rätt sätt och sen gömma den under ett varv bandage. Det var lindor med underlägg eller lindor utan underlägg men med strykkappor över. Vi hade ingen häst med senskador, men jag var väldigt trött på att tvätta och rulla lindor!

Men, det är ju så himla länge sen så den globala uppvärmningen har kanske ställt till det även i hästbenens värld. Överhettade senpaket låter inte kul! Skämt åsido, forskning är bra även om resultaten av den emellanåt kan kännas lite…udda.

Nu rider verkligen många dressyrryttare med lindor, ofta med tjock, tjock paddning under. Lindorna går ibland nästan över hasen bak och knäna fram och längst ner avslutas alltihop med pälsklädda boots.

Jag vet faktiskt inte om de där superbandagen hjälper om hästen fotar till sig själv med kraft, men nån liten touch tar de säkert emot.

Författaren jag nämnde ovan representerade som förstått en annan gren, hoppningen och de ryttarna rider gärna med andra benkläder på hästarna. Frågan kan ställas om de alltid är till för att skydda mot slag, de finns i olika utföranden.

Det var nu inte lindornas vara eller icke vara som fångade mitt intresse utan ett nytt ord jag såg i inlägget. ”Grusvändare”, någon benämnde dressyrryttare i allmänhet så och det har jag aldrig hört förut.

Jag har funderat på det där ordet några dagar för jag begriper inte riktigt kopplingen. Denna någon ser dressyrekipagen som plogar eller harvar. ”De harvar runt…” tja, fast i min värld blir det större hål och ojämnheter i underlagen efter hoppning än efter dressyr.  En riktigt skolad dressyrhäst går PÅ underlaget, den lufsar inte runt utan lyfter på fötterna.

Värst på att ställa till underlagen är nog cowboyhästar (sorry, westernhästar ) med sina slidestops och snurror. Men de har säkert aldrig bandagerade ben så de är nog ingen bra jämförelse.

På tal om lindade ben, det senaste i den vägen är att låta bandageunderläggen hänga ner under lindorna, över hovarna. Som eleganta fotsida och slitsade kjolar. DET undrar jag lite över, så dressyrryttare/grusvändare jag är.

För övrigt hoppas vi på mjuk mark igen så vi kan rida vidare på Amazing, det går lite trögt nu.

Annonser

2 thoughts on “Reflektion från en grusvändare

  1. Håller helt med om att det kan behövas mycket reflektion över alla dessa, ständigt växande, bandageringarna som alla Skandinaviska dressyr hästar absolut måste tränas med…
    Kanske kommer vi senare blicka tillbaka och tänka på hur det såg ut precis som 80 talets bevärmare.

    Vad jag tycker är viktigt, med alla dessa senskydds studier och deras effekt på hästens ben (och framför allt då vad som sker INNE i benet, där senor i princip marieneras under långt arbete om man läser studieresultaten fram och tillbaka.), är att tänka på att majoriteten av dressyrhästar inte har ”lyxen” att tränas i de Nordliga, kalla klimaten.

    Under ca 6 månader, tränas hästarna här i temperaturer som ligger på runt 32 Celcius. Då har inte solens effekt, som då det gassar PÅ hästens ben under träning räknats in. Vidare, vid 35 grader Celsius rider vi fortfarande, och det är så under större delen av sommaren. Vid 37 ger jag själv ibland upp, men på tävling ställs det såklart inte in, och har man inomhus arena (skugga) så rids det ändå.

    40 grader Celcius, ja, då är tävlingskavajerna garanterat waived (kan ej ord) av domarna, men själv tycker jag det har varit värdefullt med dessa studier, då ryttare kan uppmuntras att inte ha benskydd varje gång, dag efter dag…?
    41 och upp, nej då skrittar jag bara, känns farligt att andas hårt då. 🙂

    Långrandig kommentar. Kan tänka att i Februari snön skulle man vara helt OK med dessa tjocka paddar och lindor. Om man tycker det är piffigt 🙂

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s