Är grunden bra står (och går) resten stabilt

Jag läste en artikel om Carl Hesters träningstips och fastnade för den här meningen.

“The basics are: is your horse straight? Is it moving in a rhythm?”   Carl Hester

Bra grundridning är en tolkningsfråga. Min egen tolkning är så här: Skritt, trav  och galopp i båda varven, på tygeln med lätt elastisk kontakt samt med jämn takt och rytm                          Fin form på en treåring…

Det ska fungera på fyrkantspår såväl som på volter. Ju längre utbildningen håller på ju mer ska hästen enkelt kunna kunna spåra på mindre volter, hörnpasseringar samt raka linjer.

Det där med kontroll på steglängd, korta och länga, att ha nacken på samma höjd oavsett om du svänger, rider rakt fram eller byter gångart är också viktigt.

Gammal skåpmat kanske någon tycker nu, ett himla tjat om självklarheter. Eller?

Nej, självklart är det absolut inte och jag kom att fundera över detta i veckan som gick. Jag hade med en hopphäst på en träning och den hopphästen har inte alltid ryggen med sig på bästa vis över hindren vilket gör att det ramlar en bom då och då.

Ryttaren hade fått tipset att använda en av alla ”finurliga” hjälptyglar som finns att tillgå. Det skulle göra att ryggen kom upp bättre.

Alltså, sätt fast huvudet så kommer ryggen upp… Nej, den sanningen köper jag inte.

När jag hade kurs en helg hade en av ryttarna med sin dotter. Hon var 11 år, hade två ponnyer och för dagen hade hon tagit med sin hopp-ponny. Tjejen tyckte den var lite springig och hängde i handen, alltså lite svår att ”rida på marken”

Vi resonerade en stund om vem som egentligen hängde i tygeln och när den unga damen fick klart för sig att jag inte tyckte det var viktigast i världen att ponnyn böjde ner sitt huvud när den sprang så fick vi till ett riktigt bra pass. Hästen fick lite mer frihet och rörde sig fint i trav och galopp. Ryttaren hade en lätt kontakt i tygeln och var mycket nöjd. Inga onda händer eller trötta axlar.

Ryttaren var som sagt 11 år och det hon trodde var viktigt var att huvudet på ponnyn skulle ner. Fast varför, det hade hon ingen aning om. Men hon lyssnade noga på vad jag sa och hade inga svårigheter att ändra sin ridning.

Vad är det som gör att de unga ryttarna får denna bilden med sig?

Är det då bara hopphästar som har svårt med balans och rytm? Nejdå, mitt tema på den helgkursen var övergångar, i balans, och det var genomgående hos ekipagen både vingligt på linjen och bitvis tungt i händerna. Oavsett om det var dressyrhästar som tävlade St George L:B eller hopphästar.

Du ska inte ”bära runt hästen”, den kan och ska springa själv. Det kan inte upprepas tillräckligt många gånger. En häst som hänger i handen gör inte det av egen vilja. Den har inget ansvar i frågan.

Egenbalans och självbärighet är ett populära ord idag. Men jag ser mycket mer av tygelbalans och framvikt ute i verkliga världen.

Här övar Flisan på att galoppera rakt, med lätt kontakt och bra eftergift.

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s