Det var bättre förr!

Nej, det är en sanning med modifikation och när det gäller säkerhetsfrågorna inom ridsporten är jag väldigt glad att de tas på stort allvar idag.

Hjälm på huvudet var inget krav när jag började min karriär. Vi red oftast som vi stod och gick, barhuvade med jeans, träskor, gummistövlar eller gympadojjor på sommaren och Lovikkavantar, tjockmössa och Scoterkängor eller Snowjogging på vintern. Vi hade inte en aning…

Säkerhet i form av utrustning finns det ett oändligt utbud av och frågan är vad som är bra. Efter att ha sett på TV i torsdags, test av 3 olika hjälmar, fick vi skrivet på näsan att ett högre pris inte (alltid i alla fall) ger högre säkerhet. Frågar någon mig om råd säger jag, rätt märkning, passform och ventilerad. Snygg är bonus och vettigt pris ett måste. Dyr, mindre dyr och ”billig” hjälm gav vid TVs test samma skydd åt vår ömtåliga hjärna.

Säkerhetstigbyglar finns också i ett otal variationer.  Jag har genom åren testat de flesta, med blandad entusiasm. Jag har också testat speciella dressyr- och hoppstigbyglar, vinklade åt olika håll, samt en modell där stöveln kilas fast i räfflor i stigbygelplattan.

Inte min grej, jag vill ha och rider bäst med ”old-school”, den otrendiga raka klassiska stigbygeln med lite tyngd i. Plan stigbygelplatta, kort sagt inget nytt, inte metallic-rosa eller svängda i någon led. Men som sagt, det är vad jag gillar. Jag ser gärna att alla andra säkrar upp sig med anpassad utrustning!

Jag red en elevs häst häromdagen och det tog en stund innan jag fattade varför jag inte fick stigbygel stilla som jag ville ha den på foten. Plattan vinglade under foten!!  Skumt.

Idag har jag full förståelse för min träslöjdsmagister Gunnar Falks förvirring när han vintertid fick hjälpa oss hästtjejer att tillverka stigbyglar i trä. De kläddes senare med fårskinn och den riktigt händiga fick också dit en tåhätta, också den fårskinn. Vi var händiga när vi ville!

Som sagt allt var inte bättre förr, vi hade kanske tur som överlevde?

Mina trogna gamla följeslagare…