Debattens vågor liknar en sunami

För eller emot det som uppfattas som olika system inom ridning/hästhållning/etik, ja strängt taget allting har vållat debatt på de sociala medierna så här i efterdyningarna av dressyr-EM

Domarna  har fått sin släng av sleven, det var för högt och för lågt på procenten. Veterinärchecken har fått kritik för att inte se, en del av ryttarna har nagelfarits och fördömts eller rosats.

Behovet av att göra sin röst hörd, för eller emot, måste vara gigantiskt. Det hade varit

”Catfight”

intressant om det gått att mäta den energimängd som gått åt för att skriva alla långa känslomässigt engagerade debattinlägg.

De som kritiserar någon ryttare eller träningsmetod gör det ofta högljutt och med hjälp av många superlativ och livfulla beskrivningar hur hästarna lider. De som ser som sin uppgift att bemöta denna kritik gör det ofta genom att lika högljutt beskylla sina motparter för bristande insikt, avsaknad av intelligens eller total avsaknad av kunskap inom ridning.

Några av de mest utsatta ryttarna har gått ut officiellt och lämnat kommentarer eller förklaringar till hur de ser på händelser som rört upp den stora massan.

Vad jag tänker så här i efterhand är hur dressyren som sport betraktas utifrån. Är dressyrfantasterna, alltså de som sitter på läktaren eller framför TV-apparater och datorer, att betrakta som huliganer, som en del fotbollsfans? Ja, fast som tur är tänds eller slängs det inga bengaliska eldar i verkligheten, än…

Den uppmärksamme kunde höra visserligen spridda men tydliga bu-rop från läktarna när det stod klart att Charlotte Dujardin och Valegro gått segrande ur guldstriden mot hemmaekipaget Kristina Bröring- Sprehe och Desperado.

Varför, kan jag undra? Vi delta på eget initiativ i en bedömningssport och alla är insatta i åtminstone delar av regelverket.

Någon ska vinna, någon annan kanske så gärna vill vinna att bågen spänns för hårt och allt spricker. En tredje är glad för ett personligt rekord även om det är långt ifrån vinnarprocenten. Yttrerligare någon tycker sig drabbas av maximal otur och blir frustrerad och en femte gör en ”Münchhausen”, alltså lyfter sig i håret, överträffar sig själv, sina motståndare och ger de toppsidade ett oväntat tufft motstånd

En klok kvinna, mycket insatt i den internationella dressyren sa en gång att rättvisan segrar till slut. Det har jag tagit fasta på och på något vis, över tid, så tror jag att det visat sig stämma.

Med ett hopp om att alla dressyrhästar på alla nivåer behandlas väl, tränas korrekt så att alla ryttare på något vis kan respektera varandra kan debatterna för min del få klinga av. Det börjar bli tjatigt…

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s