Bär du mig så bär jag dig?

Det där är ett skämt, något att skoja om och ett omöjligt uppdrag, iallafall om det ska ske samtidigt. Någon har ju benen i marken…

I ridningen förekommer det emellanåt en tro på att man ska ”bära” sin häst- Alltså försöka att med kroppskrafter hålla emot i tyglarna, för att skapa något diffust balansläge, när 500-700 kg levande muskelmassa ska bära runt ca 70 kg ryttare.

När jag träffar nya elever, som nu när jag precis varit iväg och haft kurs några dagar i annan del av Sverige, brukar jag köra en snabbintervjuv första dagen för att skapa mig en uppfattning om ryttarens kunskapsnivå och målsättning. Jag frågar också om hästen, vad den anses ha för fördelar och ev nackdelar och vilken utbildningsnivå den är på.

För mig är det ett bra sätt att skaffa mig en uppfattning om hur ryttaren ser på sin häst och grundtanken i ridningen. En sak har jag konstaterat, de flesta ryttare börjar med att säga att hästen är ganska arbetsvillig och sen kommer det en lång uppräkning på alla svårigheter. De flesta ryttare tycker också att antingen trav eller galopp är den bästa gångarten, det är sällan skritten nämns, samt att hästarna har svårt att korta eller länga sig.

Alltså verkar det enklare att ha koll på svårigheterna, fördelarna nämns oftast sist. Det är nog mänskligt att ha svårt att säga att vi är bra på något, men det skulle underlätta för många.

Nästa steg med de nya eleverna är att jag ber dem rida lite i alla gångarter, precis som de brukar så jag får se lite hur de agerar i sadeln. Det är oftast då vi brukar komma till avsnittet med tygelkontakten. Det är alltså sällan någon nämner det i starten, att ”hästen hänger i handen”, för det gör många hästar, läs ryttare.

Nu kanske många ruskar på huvudet och tänker att så är det inte hos mig, hos mina elever, eller hos min tränare eller ridlärare. Det kan man tänka men inte desto mindre är det ett faktum om man tittar runt på ridbanorna.

Detta är en av de saker jag funderar mycket över. Var någonstans i informationskedjan förvanskas budskapet om lätt elastisk kontakt med tygeln, hästens självbärighet och egenbalans till att det är ”ok” att bära runt hästen i handen?

Förklaringarna jag får på fenomenet är många. Den som är vanligast och i mina öron mest märklig är föreställningen att ”hästarna inte orkar bära sig”, oftast då i galopparbetet. En annan variant är att hästen ”lossar” eller slappnar av och släpper taget efter 30-40 minuter av passet. Då undrar jag lite stillsamt hur långa arbetspass de har.

Det visar sig vid mina korta improviserade intervjuver att många, särskilt de lite mindre rutinerade, ryttare ofta har/får ont i nacke, axlar och armar när de rider. Det är i min värld inte ok. Det är i det stora hela en ganska enkel sak att få en frisk och sund häst att gå med ett lagom stöd i handen och så fantastiskt mycket trevligare för ryttaren Om hästen av någon anledning inte klarar att t ex galoppera i en för sin utbildningsnivå anpassad form, då är det inte styrkan som saknas.

Jag brukar säga att ska man som ryttare vara trött någonstans i kroppen efter avslutat pass så är det huvudet som ska vara tröttast, inte armar och ben.

"Är man stark måste man vara snäll" Foto: Printscreen

”Är man stark måste man vara snäll” En del kan ju bära sin häst… Foto: Printscreen

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s