Hoppa!!

Hoppning, hoppning och så lite mer hoppning. Bröderna Fredricson är ofta ute och berättar om sina erfarenheter förr och nu. Alltid lika intressant att läsa och höra. Hoppryttarna som har hästar i form för dagen gör stordåd och vinner 1.50-klasser ute i Europa. Någon annan hoppryttare har haft lite motlut i stallet några år men är enligt uppgift på väg tillbaka på banan. Och idag fanns det en video på Hippson nätmagasin om en tjej som hoppade 1.45-hinder utan att hålla i någonstans.

Balansridning är bra och ännu bättre blir den om det finns förutsättningar att som elev lyckas med övningen. Jag minns med fasa hur det kändes på ridlektionen när det kommenderades ”Ridning utan stigbyglar!”

Jag var jätterädd och det var jag faktiskt i flera år när jag började på ridskolan. Hästmaterialet var av den kvalitén att avsittning med fart hörde till det vi övade ganska mycket. Och jag kan säga att det blev riktiga skräckupplevelser när jag skulle lägga upp stiglädren i kors framför sadeln och skumpa på…

Men, jag överlevde och blev riktigt sadelfast med åren. När jag slutade vara jätterädd och bara var lite rädd vågade jag också hoppa på lektionerna. Så småningom blev jag bra på det också och sen fick jag byta grupp och rida i ”stallisgruppen”. Coolt… Stallet var hierarkiskt, kanske det militära arvet och när någon slussades in i den specialgruppen då var lyckan fullkomlig. Ja och det innebar också att det där med att bli lite osäker inför något moment i ridningen, det var plötsligt uteslutet.

Vi hade några äldre killar som red riktigt bra och dom hoppade högt, red snabbt och bland när det behövde imponeras på någon hoppade de med knut på tygeln, armarna rakt ut åt sidorna och naturligtvis med stiglädren i kors framför sadeln.

Så det blev ju naturligtvis så att vi andra stackare också skulle träna balansen på det viset, strömhopp med armarna ut och inga stigläder. Jätteroligt för jag hade som oftast fått sadla ut tjocka Nellie. En fryntlig new forestponny i sina bästa mest istadiga år med minimal lust att göra som hon blev tillsagd och med en akrobatiskt förmåga att dänga mig och alla andra i backen. Hoppa var inte hennes bästa gren.

Men, med min något koleriske ridlärar-Bengts skånska ringande i öronen var det bara att spätta på. Framåt!!!!  Tvärnit…men jag satt kvar. På´t igen och nu hade magistern fått fram långpisken… tvärnit. Åh igen, nu kände jag att den här gången var över eller….. Nellie börja de bromsa de sista sprången och.. sen klippte hon av, som om hon fått eld i rumpan…

Vi landade dessbättre tillsammans och jag fick nog till och med ett uppskattande ögonkast från Bengt. Han var inte den som slösade på beröm så ett sådant ögonkast kunde jag leva på i flera veckor.

Vad var det som hände egentligen? Jo Bengt hade blivit så ilsk så han hade fått av sig trätoffeln (bra skor i ett ridhus) och med stor skicklighet skickat iväg den i ändan på tjocka Nellie i precis rätt ögonblick.

Vi lärde oss mycket på olika handfasta vis och av åkte vi mer och mer sällan. Det var mest hoppning och full fart ute i skogen. Dressyr, vett och etikett kom in i bilden lite senare och då lärde vi oss det också.

Full fart i Gula Ridhuset Strömsholm Foto: Eilert...

Full fart i Gula Ridhuset Strömsholm
Foto: Eilert…

 

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s