Femtio nyanser av….

….sätt som används när hästen ska läggas på tygeln. Så skulle jag kunna sammanfatta min alldelesegen ovetenskapliga undersökning i ämnet.

Uppfattningen om hur hästen ska hamna i den omskrivna eftergiften är alltså många. Och lika många är de trötta, förvirrade och irriterade ansiktsutrycken ryttarna visar när det visar sig att den valda metoden fungerar lite mindre bra. För att inte tala om hästarna…

Naturligvis är lyckan stor för dem som valt ett sätt som fungerar, glad lättriden häst = glad ryttare. Tyvärr verkar fler hamnar fel än rätt i på-tygel-djungeln.

Kyra Kyrklund, vår egen ridprofessor, kommenterar fyndigt ryttarens eventuella koncentration på placeringen av hästens huvud med: ”Om du använder 90% av tiden du rider till att fokusera på  10% av hästen är det något som gått snett” Hon är inte bara en världstränare, hon är också väldigt bra på att formulera sina budskap så alla förstår innebörden.

Som jag alltid påminner om är ridning ingen exakt vetenskap. All utbildning av hästar blir bäst om hänsyn tas till hästens exteriör, vilket gör att det finns fler sätt att arbeta en häst för att nå det uppsatta målet. Formen ”lång och låg” passar inte alla hästar, även om det uttrycket ibland används som ett mantra.

Jag träffade ett för mig nytt ekipage häromdagen och de hade problem just med ”på-tygel-arbetet”  Det hade gått ganska långt in på galet spår vilket innebar att hästen med både jämna och ojämna mellanrum tvärnitade och sprang bakåt. Jobbigt läge, ledsen, frustrerad ryttare och en häst som var väldigt nära att faktisk bli farlig i sin frustration. De hade med de bästa avsikter i arbetet ändå hamnat fel. Huvudet var ner och rumpen upp och det visade sig vara ett riktigt ett riktigt skitläge för den hästen…

Jag ska inte lägga ut texten om hur vi gjorde eller hur jag tänkte när vi hittade en ”ny väg”, det viktiga var att hästen fick jobba utifrån sin exteriöra förutsättning. Just i det här fallet insåg hästen ganska kvickt när vi ändrat på formen att den inte skulle trampa av sig sina framskor eller tvingas susa runt med världens längsta steg och slå hakan i framknäna. Det resulterade i att hästen gick att rida i både trav och framförallt galopp. Galoppfattningarna dag 1 hade varit det moment där hästen allra först talade om att: ”Hörrni, jag kan faktiskt inte klara detta på det viset ni vill att jag ska göra det på!”

Hästar (som är friska!) har en förunderlig förmåga att kvickt som ögat göra rätt om ryttaren gör rätt. Just

”Bompan” e. Boston – Wolkenstein II​, imp Tyskland

”Bompan” e. Boston – Wolkenstein II​, imp Tyskland

fatta galopp kan en häst göra i sömnen, den är född med den kunskapen. Det handlar om att jag, ryttaren hittar rätt sätt att skicka signalen att, NU vill jag att du fattar galopp.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s