Smaken är som baken

Sadlar, ett värdeladdat ord idag. Det provas in, provas om, stoppas om, stoppas ut, eventuellt stoppas tillbaka och byts ut i ett för mig ofta svårförståeligt tempo och de kan kosta nästan som en häst.

Men, det är olika åsikter om det mesta och det respekterar jag. Vi kom att prata om sadlar på den ridanläggning/ridskola där jag jobbade idag. Det är förhållandevis ofta ridskolehästar går med någon typ av allroundsadel och det är säkert en bra lösning.

Däremot tycker ofta ridlärarna att det är mindre bekvämt när de ska rida skolhästarna i samma sadlar. Jaja, det man inte vet har man inte ont av och ridskoleelever vet inte alltid att det finns bekvämare alternativ. Tig och rid (eller lid), en lektion eller så i veckan är överlevnadsbart.

Och det var INTE bättre förr, jag minns tydligt vilka typer av sadlar vi red i på min ridskola. En lektion i kort trav i en manskapssadel och utan stigbyglar på rekordskumpige fjordkorsningen ”Goldon”, min skånske ridlärares uttal på Golden Prince, var en lektion i tortyr.

Manskapssadel

Manskapssadel

Ponnyerna reds i ”ponnyplankor”, vi åkte av oavbrutet med sadlar och allt,  de lite finare stora hästarna var utrustade med en sadel jag tror kom från dåvarande Östtyskland. Minns precis den ljusbeige färgen, kanske hette den Husar?

Min första ryttaridol, tant Noomi som jag ska skriva ett eget blogginlägg om så småningom, hade en Stübbensadel. Vi blev andäktiga bara av att titta på den…

När jag blev lite mer medveten om att det fanns en större värld (läs materialsport-värld) föll jag i en livslång kärlek till Passiersadel, hopp- som dressyrmodell.

Det har under åren dykt upp ett antal riktiga ”tungviktare” på sadelmarknaden. Det började med Rössli när Lussan kom hem från sina år i Tyskland, sen kom dom på rad Amerigo, Jaguar, Equipe osv.

Jag brukar säga till mina elever att det finns en sadel till varje rumpa och sen ska den passa hästen. Köp aldrig en sadel för att den marknadsförs av ett proffs, alla kroppar är olika.

 

Annonser