Nu ska jag svära i kyrkan

Nej jag är inte motvalls kärring, inte emot utveckling eller oemottaglig för nya rön. Jag försöker använda det sunda förnuftet, min erfarenhet och framförallt min intuition ihop med det som är nytt.

Och vad gäller saken? Hästarna så klart och problemlösning som är den eviga följeslagaren i mitt jobb. Det kan handla om skoning, utfodring, lastning, ibland en oförstående partner, sjukdomar och hältor eller utrustning både till ryttare och häst. Bortsett från ridningen då ja… Allt handlar om att försöka ge de bästa förutsättningarna.

Nu är det herr Silverhov (Ecuador van de Silverhoeve) som som har lite bekymmer. Eller mer korrekt, vi har lite bekymmer med att rätta till det som drabbat honom. Vi har upptäckt en så kallad bettrelaterad skada i mungiporna. Hua!!! tänker nog någon nu, vad dom måste ha stretat och dragit i tyglarna… Men nä, det är möjligt att det har uppkommit så en gång i tiden innan vi kände honom, men att det inte läker beror på helt andra saker.

Herr S är 6 år och ny i teamet. Han är född och inskolad som hopphäst men fick sent i höstas en ny ägare, ny karriär och är nu inne i en omskolningsperiod, tufft för herr S. OM det går att ”knarra tänder” när man är hopphäst går det absolut inte när man ska bli dressyrhäst. Hade det gjorts tand- och munkontroll vid besiktning inför köp tro? Jodå, någon vass kant här eller där men ingen anmärkning blev svaret. Det är förvisso mkt att rätta till rent ridmässigt med Herr S men det där knarrandet med torr mun gillar jag inte. Vi testade att byta bett, trots att han är utrustad med ett som ska vara efter alla konstens regler och nyaste rönen, samt på med en låg nosgrimma. Tja, det blev marginell förbättring…

När jag vid ett tillfälle tränsade hästen själv upptäckte jag det jag sett på en del hästar förut; det har blivit som förhårdnader med självsprickor på insidan av mungiporna. Nej, han hänger vid ridning INTE i handen, snarare är det svårt att få en bra kontakt och han hamnar lätt med näsan för nära sig, bakom stödet och det är nu jag ska ”svära i kyrkan”

Jag satte i ett ”gammaldags” bett, massivt, lite längre, tjockare och tvådelat utan svängda bettstycken för att få en annan anläggningsyta. Alltså precis tvärtemot det som de flesta tandläkare/veterinärer/tandbehandlare/övriga bettrådgivare rekommenderar, men något jag  provat tidigare i liknande situationer. Det funkade nu också, kollade munnen i torsdags. Lite Helosansalva morgon, kväll och innan ridning har nog också bidragit. Mungiporna är mycket bättre, knarrandet i princip borta, hästen börjar ta en bättre kontakt i handen och får hälsosamt vitt fint skum i munnen.

Jag brukar säga till mina elever att dom gör klokt i att undvika att sätta övertro till att byta  bett. Framförallt när det gäller en frustrerad ryttare som vill komma runt ett problem i kommunikationen genom att betsla upp, dvs sätta in ett skarpare bett för ”hästen lyssnar ju inte” eller ”hästen hänger i handen”. Väldigt populär åtgärd, resultatet blir ofta en förändring som upplevs som positiv men den brukar vara kortvarig. I värsta fall blir det med tiden en häst som blir ännu svårare att rida, som släpper kontakten med bettet på ena eller andra sättet och ryttaren har satt sig i skiten. Som jag sagt tidigare, rätt avpassat och korrekt använt är bettet sällan ett problem.

Jag är inte övertygad om att korta, tunna, oledade eller flerledade tränsbett (t ex den varianten herr S hade) som idag rekommenderas är det enda rätta. Det gäller att använda det sunda förnuftet, hästar är individer. Ibland går det att luta sig mot erfarenheten, även om det kan kännas lite omodernt.Och jag ska försöka komma ihåg att stoppa in en finger i hästarnas mungipor lite oftare.

Demonterat och utbytt, tillbaka till gammalt och beprövat... Copyright Kajsa B

Demonterat och utbytt, tillbaka till gammalt och beprövat…
Copyright Kajsa B

Annonser