Dröm en dröm

Det pratas mycket om barn och ungdomsidrott just nu. TV-studiorna är fulla av representanter från olika idrottsklubbar som bedyrar att det finns plats för alla. Ingen klubb  toppar sina lag eller har elitsatsning. Tro’t den som vill. Jag har erfarenhet från barn och ungdomsverksamhet i konståkningsvärlden och där är det trång om ”plats för alla”.

Och hur har vi det i ridsporten? Vem är det som får plats och vem satsas det på? Svårt att svara på, eftersom den största tävlingsverksamheten bygger på att du som deltagare har en egen häst eller ponny. Har du ingen finns det små möjligheter att ”ta plats” i lag och annan större tävlingsverksamhet.

Det är något jag ofta tänker på, framförallt när jag träffar på unga ryttare som verkligen älskar sin ridning. Nu har jag nästan uteslutande ryttare med egna hästar i träning men det är långt ifrån alla de som har ekonomiska möjligheter att satsa eller har hästar/ponnyer som kan konkurrera i lite större sammanhang  Vi håller på med en fruktansvärt dyr sport…

Hur tar jag bäst hand om, och ger dessa ryttare en tro på att den drömmen de har om att bli en duktig tävlingsryttare kan bli verklighet? Jo jag lägger vikten på att ridning ska vara rolig och att hästen är deras mest värdefulla redskap på vägen uppåt. Träningen och omhändertagandet av hästen behöver vara minst lika rolig som tävlandet och det behöver kanske finnas plats för lite annat vid sidan av hästarna. Och jag försöker faktiskt förklara att det finns en möjlighet, även om den är liten, att lyckas även om det finns ekonomiska begränsningar. Alla ungar är väldigt medvetna om vad ”alla andra har”, flera hästar, stora lastbilar och egna gårdar med egna ridhus. De flesta vill bli en ny Tinne, Patrik eller Malin. Jo jag har några hoppponnyungar jag försöker fostra i dressyr.

Jag önskar att alla dessa roliga unga förmågor orkar kämpa med kanske lite sämre hästmaterial, att dom orkar stå emot prylhysterin (det behövs inga stigbyglar för 2.500:- lackade i rött  för att bli en bra ryttare) och att deras föräldrar orkar kämpa på med sina emellanåt lite för tunna plånböcker.

Julia 14 år är elev till mig och hon brinner för sin ridning. Hon rider sin ponny, sin mammas häst, sin mormors häst och grannens häst, d v s på allt som står till buds. Just nu är det grannens, också en elev till mig, häst hon börjat tävla med. Hästen är stor som ett hus, en bra bit över 1.70 så det är tur att Julia är lång. I helgen gjorde dom sin tredje start, Fortini är också debutant på tävlingsbanan, och det gick ganska sa Julia när vi pratade om det. ”Han var mycket lugnare och var inte rädd för domaren” var analysen…  Jag fick se en film på ritten  och ett kort som mamma Linda hade tagit. En ögonblicksbild av en lycklig ryttare med ett stort leende över hela ansiktet, så nöjd med dagens insats.Jag känner igen mig själv i Julia, precis sådan var jag också.

Det är roligt! copyright Kajsa B

Det är roligt!
copyright Kajsa B

 

 

 

 

Annonser