Ett evigt samtalsämne

Drygt 400 år emellan... Copyright Kajsa Boström

Drygt 400 år emellan…
Copyright Kajsa Boström

Bettets vara eller icke vara, vi har använt det i flera tusen år. Vilken sorts bett ska jag använda och passar det jag har?. Ett outtömligt ämne, nästan varje vecka poppar det upp artiklar om någon ny variants förträfflighet eller bett som tortyrredskap Upplysning och information är bra OM det är saklig sådan, när det börjar likna skrämselpropaganda blir jag trött.

Hittade på nätet ett examensarbete om ”Bettets inverkan” som två tjejer gjort på gymnasiet för några år sen. Ett ganska vinklat arbete, de skrev själva att de ansåg att bett var av ondo och där kunde jag läsa: – Lanerna är två knivskarpa kanter som täcks endast av ett tunt lager tandkött och slemhinna. (Precis sådana påståenden som kan skapa rädsla och osäkerhet hos mindre kunniga ryttare) Knivskarpa vet jag inte, i de otaliga munnar jag varit inne och känt i så är det ganska runda om än känsliga kanter på lanerna.

Jag pratade bett med en frustrerad elev igår. Hennes häst är för tillfället inte bekväm med det den har i munnen, oavsett vad, och hans beteende är urtypen för den problematik som oftast tillskrivs just bettet. I min värld sitter hans problem inte i munnen, det hamnar där,  ett sätt att avbalansera något annat och han är tyvärr inte ensam.

Hästen i fråga, en valack i sina bästa år är nu under igångsättning efter en hälta. Jag har aldrig sett hästen frisk, han var en s. k problemhäst när vår bekantskap började. Kort beskrivet gick han inte att rida på ett ändamålsenligt vis. Att reda ut det problemet med en för mig ny häst kan ta lite tid och i detta fallet började vi med tandkontroll. Jodå, det fanns både det ena och det andra i den munnen och det ansågs nog att roten till problemen hittats. Åtgärder togs, ryttaren belades med stora skuldkänslor (som alltid när dolda skador upptäcks) och hästen fortsatte krångla. Till veterinär igen, nu hältutredning och jodå det fanns problem. Åtgärder togs och fick upprepas och efter en tid är nu hästen efter friskförklaring i ridning igen och symptomfri så vitt vi kan bedöma. Men han har fortfarande ingen ”bra mun”  även om det fungerar väldigt mycket bättre och det är lite bekymmersamt.

Behandlande tandveterinär har föreslagit olika utrustning utifrån sitt veterinära perspektiv och det funkar inte. Vi testar lite annat och hoppas att vi med lite tid ska få hästen att slappna av i arbetet och acceptera bettet på ett bättre sätt nu när han vad vi vet, är smärtfri.

Att hästar vid tandkontroll har bettrelaterade skador i munnen är väldigt tråkigt. Hästen ovan hade skador och ärrbildningar i slemhinnorna, snedslitna tänder och något annat jag inte minns. MEN det visade sig  också att han hade dubbelsidig bakbenshälta och nu kommer jag till det som jag anser är problemets kärna. Eller historien om hönan och ägget, vad kommer först.

Min erfarenhet är att s k munproblem oftare är ett resultat av ohälsa i någon annan del av hästens kropp t ex låga frambenshältor än av (korrekt) användande av bett vid ridning. Andra utlösande faktorer kan vara brister i hästens grundutbildning och/eller bristfälligt avpassad utrustning.  Och faktiskt kommer  problem från tänderna, skador, tandväxling, ev missbildningar och liknande, i sista hand.

Att med detta som bakgrund säga att bettet är boven i dramat är lite som att skjuta budbäraren kan jag tycka. Det är väldigt sällan friska hästar, som rids väl, har väl inpassad traditionell betsling och fungerar bra i arbetet,  kommer hem med anmärkningar i protokollet efter tandkontroller.

Idag är det lite ”inne” att kolla hästens tandstatus, det är den positiva effekten av allt skrivande om bett. Därför görs det, iallafall hos de ansvarsfulla hästägarna tämligen regelbundna kontroller. Dessvärre verkar det vara en del motsättningar mellan klassisk veterinär tandbehandling och det som görs av andra behandlare, t ex de som inte längre får kallas hästtandläkare. De flesta hästägare är lite förvirrade, vad är riktigt och bäst för min häst? Men jag lämnar den debatten åt andra.

Uppfinningsrikedom inom bettindustrin verkar vara aldrig sinande och det är lätt att sätta övertro till att lösa problem med ny utrustning. Därav de fantasifulla varianter på bett som ofta klär hela väggar hos ridsportsbutikerna. Jag tror inte att hästarn far illa med bett i munnen om vi använder sunt förnuft och kunskap.

Annonser