Den långa svåra vägen till framgång…

Att vilja är att kunna!? Eller att vilja är att försöka kämpa på för att lyckas, känns det nog mer som för en del.
Läste ett inlägg på Facebook igår läs här och har funderat över det en hel del. Jag fick själv en fråga från en ponnymamma för ett tag sen, barnet hade frågat sin mamma om man måste vara rik, köpa finaste ponnyerna och ha en flott hästbuss för att lära sig att rida riktigt bra. Ja, är det så? Det finns tränare som är i toppen av toppen vilka säger att det går att lyckas att  ta sig till elitnivå även om man kommer från ”normala” ekonomiska förhållanden och utan hästvana föräldrar. Jag har alltid hävdat det också men jag måste erkänna att jag börjar tvivla. Det finns någon enstaka som lyckas, naturligtvis med en egeninsats som är 100%-ig ,en stor portion tur och oftast en lika stor portion lyckliga sammanträffanden. Som t ex att hitta en mkt begåvad häst…

Jag känner inte författaren till inlägget, Viktor Emanuel och vet inte vad som ligger bakom hans frustrerade och sorgsna inlägg men jag kan förstå hur han ser på sin situation. Det är vansinnigt svårt att lära sig rida. För att bli en riktigt god ryttare behöver man tillsyn i sin ridning i princip varje uppsutten stund. Och det är nu det börjar bli komplicerat. Ingen vanlig ryttare med normal ekonomi har råd att ta hjälp flera gånger i veckan. Då återstår att ta en stor del av ansvaret för sin utveckling själv vilket är nästan omöjligt svårt. Vill de vanliga ryttarna ha tillgång till de mer namnkunniga tränarna måste de ha kontakter och vara beredda på att betala en betydligt högre avgift än hos sin hemmatränare. Dessutom är det oftast lång kö om det ens är möjligt att få stå i kö.

Och kanske är det en tränare som är lite mindre ”känd” och mer tillgänglig men nästan lika duktig som kan ge den kontinuitet och kvalitet på träningen som krävs för att bygga upp grunden till ett bra ekipage. Att sammarbetet tränare-ryttare-häst fungerar väl är också viktigt. Att lyckas i sin utveckling kräver att alla inblandade i satsningen strävar mot samma mål. Målen behöver sättas gemensamt, det är väldigt lätt som ambitiös men ofta orutinerad ryttare att sätta målen för högt eller tro sig kunna gå fram snabbare än vad som är möjligt. Att bli en svårklassryttare är en dröm för många och det är för ett flertal absolut möjligt. Att sen bli en framgångsrik svårklassryttare med internationell karriär är bara ett fåtal som klarar av. Vi är kanske 400.000 ryttare i Sverige och vad det gäller dressyren så har vi bara drygt en handfull ryttare som kan hävda sig i den internationella dressyreliten. Det säger en del om  svårigheten.

Men till Viktor Emanuel och alla andra ryttare som vill och kanske kan ta sig en bit på vägen vill jag säga; ge aldrig upp. Det är roligt att utvecklas med sin häst, satsa på realistiska mål, kämpa och ha kul.

 

 

Annonser