Inte på riktigt?! Eller hur det blev som det blev.

Lätt att glömma de lite mindre bra saker som jag gjort men att jag glömt även de bra är ju synd. Tur att det finns fina människor som kan påminna mig!

Vad jag däremot väl kommer ihåg var första gången jag kom till Strömsholm, bussresa med ridklubben till dom stora pingsttävlingarna. Fantastisk dag. Jag fick se ridning som jag aldrig gjort förut, t ex Ulla Håkansson och Ajax. Men det bästa av allt, jag insåg att jag skulle kunna bli ridlärare för det fanns ju en skola för det där! Det hade aldrig någon berättat om innan. Så då var yrkesvalet klart, 13 år och 100 procent övertygad om att hästar och ridning skulle bli mitt liv. Så rätt jag hade …

Vita ridhuset, Strömsholm. Copyright: Kajsa Boström.

Vita ridhuset, Strömsholm.
Copyright: Kajsa Boström.

Men det var lite annat som skulle hinnas med först. Övertyga föräldrarna var faktiskt mycket enkelt. Det visade sig att jag rent genetiskt hade en del av mina rötter just på Strömsholm och pappa hejade på mitt hästintresse av hela sitt hjärta. Mamma var mest rädd för hästarna, men slapp hon gå nära dem hejade också hon på.

Däremot var lärarna i skolan inte riktigt med på att jag gjorde ett klokt yrkesval. Minns första pryoperioden på högstadiet. Jag skulle naturligvis vara i stallet. Eller, nähä det fick jag inte, för det var inget ”jobb”(?) och jag hamnade på en damfrisering i grannorten. Minns bara att jag fick sopa hår och skölja permanentspolar. INTE min grej … Lite roligt är det att idag tränar dottern till just den frisören för mig emellanåt.

Pryoperiod två, någon klass senare, tjatade jag mig till två veckor i stallet .Yyihhaa, nu skulle jag rida! Första dagen gick det åt skogen. Vi hade lite varierande hästmaterial på ridskolan kan man säga. Jag fick ofta i uppgift att rida hästarna som ingen annan ville ta itu med och en av dem hade ”vänligheten” att gå upp på bakbenen och slå runt och landa på rygg med mig under. Ambulansfärd och tre veckor i sängen, ingen pryo och kroppen fick sin första yrkesskada.

Men jag gav inte upp och jag minns väldigt väl en diskussion med min klassföreståndare/mattelärare när han försökte övertyga mig om vikten av att kunna räkna ekvationer. ”Det behöver jag inte kunna för jag ska bli ridlärare” var mitt svar på det. Då kontrade han som god pedagog: ”Men du kan ju behöva räkna ut foderstater och sånt, Kajsa”. Vi kan säga att jag köpte inte det argumentet.

Några år senare hade jag fått mitt första praktikjobb i ett dressyrstall och nu kommer jag till den delen av historien som jag hade glömt. Jag har ju tidigare berättat om min tur att få ha kontakten med min gamla stallmaffia. Dvs dem tjejerna som hängde i ridskolestallet när jag hade vuxit upp och börjat jobba där, mina efterföljare alltså. De har gott minne och på vårt årliga julkalas som gick av stapeln igår påminde de mig om hur jag tagit strid för dem när det var dags för deras pryo.

Två av dem ville alltså för sitt liv komma och göra sin tvåveckorspryo hos mig, bo och jobba i ”mitt” nya stall Och naturligtvis fick de tvärnej från sin skola för syokonsulenten/yrkesvalsläraren menade att ”det där” med hästar var inget riktigt jobb. Där tog det eld i Kajsa. Jag ringde upp nämnde konsulent (kände henne sen innan, jag hade gått i samma skola som tjejerna) och talade om för henne att hon hade väldigt fel. Kanske, eventuellt sa jag lite annat också, för var det något jag brann för så var det mitt yrkesval. Tjejerna kom, jobbade flitigt sina två veckor och hade jättekul! Ingen av dem valde sen att jobba med hästar men de lärde sig många bra saker i stallet och jag själv har aldrig ångrat att jag stred för mitt val av yrke för det blev mitt liv. Och jag fick gå på Strömsholm …

Annonser