Lucia till häst

Copyright: Kajsa Boström.

Copyright: Kajsa Boström.

Luciafirandet började igår och jag har sett många bilder på luciatåg (varför säger man tåg?) både med och utan häst. Det är säkert många ridskolor som har luciafirande idag också och jag hoppas att alla nära och kära ger sig tid att gå att titta och lyssna. Det ligger ofta många timmars träning och fixande av utrustning med sång, glitter och ljus bakom uppträdandena.

Jag såg i en lite blänkare på Facebook nyss att min gamla ridskola skulle ha lusseshow just idag och kom att tänka på hur det var en gång när jag var med.

Skräckblandad förtjusning, det är så jag minns det. Vi i stallgänget, någon ungdomssektion hade inte uppfunnits än, hade fått i uppdrag att rida en luciakadrilj. Vi tränade inte så många gånger uppsuttet innan för hästarna hade alltid fullt med sina lektioner men jag minns genrepet. Vilken röra!

Till saken hör att vår ridlärare Bengt inte alltid hade så mycket tålamod och pedagogiken han tillämpade hade sina tydliga rötter i det militära med rak och ljudlig ordergivning

Så prioritet ett var; Håll formationen och håll koll på varandra! Hästlängds avstånd och när vi skulle rida bredvid varandra gällde; Stigbygel vid stigbygel!

På den tiden, ungefär när pyramiderna byggdes, så var det där med att ha hästarna på tygeln, eftergivna och så vidare inte så noga. Därför var det emellanåt lite svårt att manövrera runt dom med stil och framför allt så var en del riktigt svåra att sitta på i kort trav. Ja, det hette så då.

Vår stiliga Lucia Eva satt på sin favorit Tinto och han var ungefär två meter hög och seglade därför runt med långa steg så det gällde för oss andra bakom henne att spätta på så formationen hölls …

Då det var dags för uppvisningen gick det nog ganska bra för ljuset var nersläckt i vårt redan innan mörka ridhus och det var nog lite svårt för åskådarna att se om något hängde upp sig. Själva hade vi fullt upp med att komma ihåg koreografin och att just rida limmade vid varandras sida när vi vände upp två och två på medellinjen i starten.

Utrustningen ja, där ligger Uhip och andra innovatörer av ridkjolar lååångt efter. Redan då hade vi till våra mammors förskräckelse satt saxarna i våra lucialinnen för att kunna sitta ordentligt i sadlarna.

Ja, hur gick det då till slut med kadriljen då? Riktigt vackert skulle nog tårögda föräldrar och tillresta släktingar i åskådarleden säga. Vi red så fint, ända tills det körde ihop sig. Jag och min kompis Anna-Lena hade ungefär mitt i programmet lyckats att både tappa och hitta stigbyglarna när vi i kort trav skumpade medellinjen upp, sida vid sida snyggt och nära. Så, när vi skulle dela på oss framme vid läktaren som man gör i en kadrilj så hade vi naturligt vis lyckats tvinna ihop våra stigbyglar. Hon hade sin fot i min stigbygel och jag min fot i hennes. Tumult uppstod och formationen blev något kaotisk och vi hängde löst i sadlarna men vi löste det på några ögonblick.

Däremot var uppsträckningen vi fick efteråt av ridlärar-Bengt desto längre. Konstigt nog minns jag ändå den fina julstämningen, lucialjusen och hästarnas frustande i halvmörkret bäst.

Annonser