Framåtbjudning = fart?

Kan vara, skulle jag säga. Men oftast inte. Hästens egen vilja att ta i och vara med i arbetet och min förmåga att som ryttare kanalisera den energin, det skulle jag vilja kalla bjudning.

Den absoluta motsatsen till framåtbjudning är när ryttaren jobbar sig svettig i sadeln med att klämma, banka och trycka med skänkeln under det att hästen är tämligen opåverkad. Dressyrridning är en mycket mer mental sport än en fysisk. Det hjälper inte att skrika åt någon som är döv, lär dig kommunicera på rätt sätt, brukar jag säga.

En häst blir och mår säkert bäst om den lär sig att gå för lätta hjälper. Och då menar jag LÄR sig, inte blir skrämd att springa undan för ryttarens hjälper. I matchen 650 kg häst vs 65 kg ryttare blir vi helt självklart förlorare om vi försöker att rida på kraft. Den ryttare som tror sig kunna vinna den ”striden” kan redan innan ta på sig dumstruten.

Hästar är individer och har olika egenskaper precis som vi. Jag fick en gång lära mig: lätta snabba hjälper på en långsam häst och lika lätta men lite långsamma hjälper på en kvick häst. Funkar väldigt bra om jag som ryttare lyssnar in mig på vad för typ av häst jag sitter på för stunden och tar mig tid att just LÄRA hästen det jag vill att den ska kunna. Upprepning, men utan utmattning.

”Grundsatsen måste emellertid vara framåtbjudningen.
Detta får inte missförstås. Framåtbjudning är inte att rusa därifrån med oregelbundna steg utan vägvinnande steg i lugnt och jämnt tempo. Det är därvid nödvändigt att driva på flegmatiska till tröghet tenderande hästar med skänkel och spö för att väcka deras framåtsträvan. Dessförinnan är det nödvändigt att fastställa om det verkligen är tröghet eller om det handlar om någon svaghet. I det senare fallet måste ryttaren nöja sig med mycket korta repriser så att hästen inte blir nedstämd av för stora fordringar. Det kan inte nog ofta betonas att det största fel en ryttare kan begå är att kräva mer av hästen än vad denna kroppsligen och själsligen tillåter. Å andra sidan finns det hästar vilka tenderar att röra sig med för snabba steg. Hos dessa vore det fel att försöka förbättra framåtbjudningen genom ökad drivning, ty då kommer stegen bara att bli än snabbare och deras gång förstörs helt. Bara genom att lugna dem kan man få sådana hästar att finna sin jämvikt och därefter kan man genom svagt framåtdrivande hjälper gradvis få dem mer vägvinnande i steget.”

Den här bilden som cirkulerar på Facebook är en målande beskrivning!

20141208-170054-61254722.jpg

Annonser