Sagan om en Gås(-is)

Det är en överdrift att säga att jag dammar ofta, men när jag gör det finns det vissa saker jag behandlar med extra omsorg. En av dessa speciella ting är en gås. Liten och ganska oansenlig men det är min hjärte-gås.
20141125-172524-62724515.jpg
Den fick jag av två ridskoleelever och deras mamma för många år sen när jag slutade på ridskolan för att ta steget ut i den stora ridvärlden. Jag åkte flera mil hemifrån (jo, jag hade tänkt mig till Tyskland men varför jag hamnade i Kungsbacka istället är en annan historia) och in i en helt ny värld.

Jag flyttade till Gåsevadholm eller ”Gåsis” som vi kallade det. Där blev jag chef i stallet, fick rida åtta timmar om dagen och upptäckte att det finns många sidor med att få och ta ansvar.

Stallet fostrar, det har de flesta upptäckt och idag kan jag räkna upp många av ”mina” tjejer eller andra tjejer jag mött i hästsporten som innehar ledande befattningar i näringslivet. De som har satsat inom andra områden är hängivna och driftiga på sitt och inte sällan med brinnande engagemang i egna företag, föreningsliv eller hantverk.

Och Frida, som en gång med sin syster och mamma uppvaktade mig med den finurligt uttänkta gåsen, är ytterligare en driftig hästtjej och som mitt hjärta slår extra för. Hon har i dagarna fått ett stort stipendium för sin forskning om patientens delaktighet i cancervården. Jag vet hur bra hon är på jobbet, för jag har varit inte bara hennes ridlärare och tränare utan även hennes patient.

Jag har en del roliga historier om Frida som jag skrattar gott åt ibland. Jag vet bland annat hur hon lärde sig läsa i 5-årsåldern, nästan på egen hand. Men det får hon berätta själv, om hon vill …

Ni som läst mina tidigare inlägg har sett Fridas dotter Judith på bild. Hon är nästa generation hästtjej.

Grattis Frida och alla ni andra som strävar på!

Annonser