Att förhålla sig ödmjuk

Gammal är äldst, det var bättre förr, intet nytt under solen eller jag kan själv?! Hur det nu än förhåller sig med den saken verkar det alltid upprörande (-friskande?) när någon höjer sin röst eller sitt agerande över vad som anses vara ”normalt” och ”inne”. Som i allt annat finns klara trender inom ridsporten. Just idag läser jag en artikel i Hippson om reaktioner efter den internationellt kände hopptränaren George Morris clinic på ett av landets hippologiska lärcenter Flyinge.

Redan då det begav sig, på dag ett av hans kurs, löpte trådarna långa på Facebook där det dryftades om Mr. Morris var en tölpaktig, sexistisk, ohyfsad och omodern gnällgubbe eller en lysande och begåvad hopptränare. Jag var inte där och tittade själv och då är det svårt att ha en åsikt men en god vän till mig satt där på läkarplats i två dagar. Alltså har jag andrahandsinformation, men från vad jag anser vara en oberoende och tillförlitlig källa. Den goda vännen, själv ryttare med lång erfarenhet från hoppsporten, tyckte att allt gick helt ok till. Några ryttare lärde sig något, en annan jättemycket och ytterligare någon hade lite svårt att ta till sig kritik och struntade således i att göra enligt givna instruktioner. Att vara clinic-ryttare är en svår uppgift, nya instruktioner ska efterkommas och nya ögon granskar. Läktaren full med publik som kritiskt kollar alla detaljer … men alla deltagare har själva valt att delta.

G M tycker att svenska hoppryttare (vid detta tillfälle var det nog endast elitryttare) har en god dressyrgrund i ridningen men han ogillar den ”tunga” sitsen och dom låga sågande händerna. Lätt hand, lätt sits, låt hästen bära ryttaren istället för tvärtom är hans budskap. Och där säger han precis som en annan nestor, Kyra Kyrklund! Bär inte runt hästen med armarna!

Det har jag hört henne repetera (läs tjata om) för all världens ryttare under minst 25 år. Alltså är det svårt för oss ryttare att komma ihåg, eller vad det nu beror på att vi ständigt behöver få det upprepat. Fenomenet att rida på fysisk kraft finns kvar och säkert är att det aldrig kan vara av godo för hästarna.

Jag har hört samma kritiska åsikter som det refereras till i artikeln i Hippson, höjas om Kyras sätt att jobba när hon hållit sina clinics. Någon fick riktiga aha-upplevelser, någon tyckte allt var gammal inaktuell skåpmat och någon tredje förstod inte alls de korrigeringar på sin sits den fick från Kyra. Alla kan som bekant inte älska alla men att lyssna och ta till sig AV de bästa leder med absolut säkerhet framåt

Att vilja bli bäst är en oerhört stark drivkraft och då måste det vara optimalt att kombinera den med ödmjukhet. För hur bra jag än anser mig, eller genom framgångar kan bevisa att jag är finns det enligt min åsikt alltid något att lära. 🙂

Detta bildspel kräver JavaScript.

Annonser