November och hubertusjakt

Jaha, dags att sjösätta ”mitt” senaste projekt, min hemsida. D v s tusen tack Caroline ”Carro” Eriksson, vän och tillika projektledare kommunikation på Proffice AB, för ovärderlig hjälp. Tack vare henne fick jag tummen ur till slut!

Här kommer jag att fundera, stöta och blöta, försöka inspirera och i viss mån informera. Så håll ögonen öppna!

Så till Hubertus och hans jakt.

Läste på någons fb att det var dags och fick en riktig nostalgiflash. Stubbåkrar, flygande lerkockor, hopp i bredd över hinder, ångande hästhals och inte minst masterns rop: Halali!

För att då inte tala om när jag kände rävsvansen i min hand! Och inte bara en utan två gånger! Min partner första året var Komet och andra året Isabella. Det är hon som är på bilden. En väldigt fin ponny, flög som en vind fram över fälten. Hon var halvarab så det var nog hennes gener som bar oss fram.

Hubertusjakt.
Copyright: Kajsa Boström.

Året efter det hade jag hunnit bli 16 år och slutat rida ponny, blivit mer ordningssam och red som både master och pikör, då på stor häst. Det är en annan sida på jakten och faktiskt en lika rolig. Att leda och formera ett fält med ryttare och hästar är häftigt!

Järnekskvistar, varm dryck (glögg?) och sist men inte minst hubertusbalen med ”hästens skål” senare på kvällen …

Det är vid närmare eftertanke fyrtio år sen jag red min första jakt. Jag är lite klokare nu men är så fantastiskt glad att jag har de erfarenheterna och upplevelserna i bagaget.